Sven, 82, trött på karantänlivet: Jag vill träffa min fru igen
Publicerad 2020-08-09
STALBO. Efter fyra månaders isolering har Sven Forsling tröttnat.
Nu vill han träffa sin fru Agneta igen på demensboendet som han brukade göra.
– Det är väl självklart att jag inte kan smitta henne, jag som har varit ensam här hela tiden, säger Sven Forsling, 82.
De har varit gifta i snart 60 år. Men pandemin som sveper över världen har skilt Sven och Agneta Forsling åt.
Sedan den 1 april råder besöksförbud på landets alla äldreboenden.
– Över en dag fick jag inte hälsa på henne längre, och jag har mycket svårt att förstå varför. Det måste ju vara så att personalen, som träffar många fler människor och kanske också har sjuka barn hemma, är en större risk än vad jag är, säger Sven Forsling.
Han bor i Stalbo i norra Uppland där vi också träffas coronasäkert i trädgården. Sedan ett och ett halvt år bor hans fru Agneta, 83, på demensavdelningen Blåklockan på Liljebackens vård- och omsorgsboende i Tärnsjö, en mil från huset där paret har bott i 50 år. Sven visar hennes kryddland som fortfarande finns kvar, men som hon inte längre sköter.
Bodde hos Agneta
– Jag har tagit för vana att bo några nätter i veckan med Agneta på hennes rum. Det var mycket svårt för henne att förstå att vi skulle leva åtskilda, så jag löste det på så sätt och hon blev lugnare, säger Sven.
För personalen var det okej och han smet iväg på morgonen för att inte vara i vägen.
– Det här gjorde att Agneta mådde bättre, jag sa att jag skulle till arbetet och för henne var det som vi fortfarande bodde ihop. Det funkade väldigt bra.
Han menar att det inte är så enkelt som att dementa inte har någon tidsuppfattning, Agneta tyckte när han inte varit där på ett tag att han hade varit borta för länge.
I ett inlägg på Facebook som lästs och delats många hundra gånger har Sven beskrivit sin situation. Han kallade det ”Att göra vården värdig under dödshot”, ett brev som han också lämnat till socialchefen i Heby kommun, och till chefen på boendet.
Sven Forsling ska ha ett möte med berörda parter nästa vecka.
– Jag hoppas bara att de kan lösa det här, för även om lagar och regler gäller måste det alltid finnas en möjlighet till individuella lösningar, säger Sven som hela sitt liv har jobbat som psykolog, med särskild inriktning på att lösa ungdomars problem.
– Jag vill inte klandra personalen, de har varit underbara och försökt att få till en lösning. Men det är ändå hemskt att det ska behöva vara så här.
”Vill inte sluta så här”
Han säger att han är fullt medveten om att tiden är knapp för både Agneta och honom själv.
– Så är det förstås, men jag vill inte att det ska sluta så här, säger Sven.
Paret gifte sig 1963 och har två barn tillsammans. På bröllopsbilden som Sven också delade med sig av på Facebook är de 26 år gamla.
– Vi gifte oss i Bolivia, Agneta var i Sydamerika på volontärarbete och jag studerade i USA. Vi ville göra det på vårt sätt, och det var bara vi två. Hon hade själv sytt sin brudklänning, säger han.
I dag har restriktionerna för äldreboenden funnits i fyra månader, och ingen vet hur de länge de kommer att gälla.
– Jag är rädd för att det kommer att bli ett tag till. Men jag fattar inte hur man kan tycka att det ska gå till så här, för alla som har en dement anhörig är det nog värst, de förstår sig inte på teknik och vill träffas i verkligheten.
Hälsade ofta på
Agneta blev sjuk i Alzheimers sjukdom för några år sedan, och blev allt sämre. Till sist gick det inte längre att vårda henne hemma.
– Vi prövade med ett korttidsboende, men där ville hon inte vara. På Blåklockan har det fungerat allt bättre, men det beror mycket på att jag har kunnat hälsa på henne så ofta. Nu vet jag inte riktigt hur hon har det, säger Sven.
När personalen första gången försökte hjälpa honom att träffa Agneta igen fick han tillåtelse att se henne utanför boendet, men han fick bara sitta i bilen med rutan nervevad. Han skulle säga till henne att han var magsjuk så de fick inte röra vid varande. Han säger att han tyckte att det var konstigt, men att han gick med på det för att äntligen få träffa henne.
”Hon blev jätteglad”
– När hon såg mig blev hon jätteglad och jag kunde förstås inte hålla mig utan klev ur bilen, jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till men helt plötsligt stod jag vid staketet.
Paret satt ute och pratade på avstånd och Sven tyckte att det funkade riktigt bra.
– Hon frågade till och med om jag skötte min magsjuka ordentligt, säger han.
Nästa gång de skulle ses gick det inte lika bra.
– De hade satt upp en stor vägg av plexiglas, jag kallar det schabrak och då funkade det inte alls. Agneta blev bara väldigt orolig.
– Hon grät. Hon förstod inte varför vi inte fick vara nära och kramas och det var det som knäckte mig.
Sven tycker inte att sådana som han och Agneta ska straffas på grund av pandemin.
– Anhöriga borde likställas med personalen så att vi kan få träffa och vårda våra anhöriga. Vi ska naturligtvis följa alla de regler som finns men det borde gå att ordna.
Särskilt nu, menar han, när det har visat sig att så många har dött på äldreboenden i Sverige trots att det varit besöksförbud för anhöriga.
– Eftersom jag har levt så isolerat vet jag att jag inte är farlig för Agneta, säger Sven Forsling.
Orolig inför hösten
Varje vecka får han träffa henne utomhus, plexiglaset är nu borta. Och varje gång lämnar han in en hjärtformad ask med godis och andra saker till Neta, som han kallar henne, och han hoppas att hon inte ska glömma bort honom mellan gångerna. Men han är orolig för hur det ska bli i höst.
– Vi har haft ett bra liv. Men jag skulle vilja hjälpa Agneta den sista tiden, jag skulle vilja att hon fick dö lugnt och värdigt.