Ingen ska säga att jag är vad jag äter

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-05

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag köpte mig en stor chokladkaka häromdagen. Jag var hungrig och tryckte i mig den snabbt och målmedvetet, på ett sätt som i Göteborg kallas för att möla och som är fullkomligt naturligt. Jag gjorde detta medan jag ägnade mig åt aktiviteten ompackning på ompackningsstationen på Arlanda flygplats.

För er som är okunniga i ämnet kan jag berätta att den slags ompackning som sker är att man placerar sina i hemmet förberedda endecilitersförpackningar med olika vätskor i en plastpåse och försluter den nogrannt. Sedan ska plastpåsen åka rullband genom säkerhetskontrollen och alla ska titta på den och dra slutsatser om dig som person beroende på om du använder ACO eller Clinique.

Men tillbaka till chokladkakan. Jag mölade fortfarande i mig av den, när jag spatserade genom kontrollen med armarna en bit utanför kroppen (varför?), och jag skulle precis hugga tag i min generande plastpåse när jag hörde en röst bakom mig: ”Du är vad du äter.”

Jag vänder mig om. Där står han i sin säkerhetskostym med armarna placerade bakom ryggen, vältränad och grann. Han skärskådar mig. Och chokladkakan, som snart är slut. Jag är stum. Vi hade inte ens närkontakt. Jag pep inte. Han hade ingen anledning i världen att tilltala mig, ändå gjorde han det. Han sa ”Du är vad du äter”, som om det var något man sa till vilt främmande människor på Arlanda flygplats.

Jag tar mina väskor och min plastpåse från bandet medan jag säger: ”Så du tycker inte att jag ska äta upp den här chokladkakan då?” Han skakar på huvudet: ”Näpp.” ”Nähä”, svarar jag och trycker i mig det sista ganska nära hans ansikte. Jag vill så gärna tillägga något dräpande, men jag kan bara komma på saker som ”Lägg dig inte i andra människor liv!” eller ”Är du så perfekt själv?” eller ”Jag blir galen! Jag står fan inte ut med fler präktiga tips om hur jag ska komma igång och leva hälsosamt!”.

Jag borde ringa Blossom i stället,

eller hon som räknar kalorier i ”Du är vad du äter” som jag såg på gymmet en gång. Varför sa jag ingenting? Hon hade personlig tränare förstås och åkte upp och ner i en maskin på ett stressande sätt. Undrar om hon är lycklig. Är hon lyckligare än jag? Nej, hon skrattade inte alls. Hon såg bara spänd ut.

Sara Kaderfors

Följ ämnen i artikeln