”Jag sörjer mina hundar som jag sörjer en människa”
Uppdaterad 2022-03-31 | Publicerad 2022-03-30
Att förlora sin älskade hund är som att förlora en familjemedlem.
– Omgivningen förstår inte alltid hur stor sorgen är. Det är som om jag har förlorat en närstående person, säger Anna Beijer, hundpedagog vid Hunden i centrum.
Som hundägare måste man också ofta fatta det svåra beslutet att avsluta hundens liv. Ibland kommer det beslutet hastigt, på grund av en olycka eller plötsligt sjukdomsfall. Men ofta är det ett beslut som gradvis växer fram när hunden blir äldre och det märks att allt inte riktigt står rätt till med den. Ofta känner hundägaren stor vånda.
– Det är så svårt. Jag önskar jag kunde säga precis där och då är det rätt beslut att fatta. Men frågor man behöver ställa sig kan vara ”är det här ett värdigt hundliv?”, ”har hunden ont och hur länge kommer den ha det?”, säger Karin Lundberg som är hundpedagog och kollega till Anna.
De har båda stor erfarenhet av att både arbeta med hundar och ha egna hundar. De har båda tvingats fatta beslutet att avsluta sin hunds liv. Karin berättar om sin weimaraner Frankie som hon hade ett starkt band till.
– Jag kunde sitta i köket och fortfarande höra Frankies steg. När jag gick i skogen kunde jag vända mig om och förvänta mig att hon skulle komma springande. Den sorgen var fruktansvärd.
Lägger godis vid graven
Frankies otvättade vintertäcken finns sparade och Karin berättar att hon fortfarande tycker sig kunna känna hennes lukt.
– Hon är begraven under sitt favoritträd vid mitt lantställe. När jag kommer ut dit lägger jag ett tuggben och lite hundgodis på hennes grav.
Även för Anna Beijer har sorgen efter hundarna varit svår. Och hon menar att omgivningen ofta inte förstår hur jobbigt det är. Hon berättar om en hund hon tvingades ta farväl av alldeles för tidigt. En hund som blev omplacerad, men där Anna till slut förstod att det inte gick längre. Hunden var rädd och aggressiv och kändes som en fara för familjen.
– Det är det värsta beslutet jag någonsin har tagit. Men jag kunde inte hjälpa honom. Till slut var det Karin som sa till mig ”Men Anna, hur mår han? Då slog det ner som en blixt för mig.
Värdigaste avslutet
Anna berättar om sin hund Toka som blev nästan 17 år gammal.
– Den dag det var dags så kände jag att hon levt färdigt. Hon var liksom nöjd. Och krämporna smög sig på. Jag valde att låta henne somna in på en av våra bästa dagar den sommaren. En dag när vi hunnit leka med en rolig hanhund, simma i havet och äta goda köttben. En dag när hennes ben fortfarande bar henne och den gamla pigga Toka glimtade till därinne i blicken.
Det har hjälpt Anna oerhört i sorgen efter henne.
– Att vi fick den där dagen tillsammans. Att det är så jag minns henne. Den hunden jag saknar mest i hela livet är den hund som fick det värdigaste avslutet. Det är jag stolt över!
”Vår skyldighet”
Anna och Karin är överens om att det är ett svårt beslut att fatta, att låta sin bästa vän somna in. Att prata med en veterinär eller någon utomstående som man har förtroende för kan hjälpa.
– Det är inget lätt beslut men det är vår skyldighet som hundägare att ta det beslutet när det kommer till lidande och smärta, säger Karin.
De har båda stött på vanvårdsfall tidigare i sitt arbete och varnar för att låta det gå för långt.
– Ägarna har inte behållit sina hundar av illvilja, de har självklart älskat dem. Vi människor älskar ju våra hundar och vill att de ska leva för alltid. Men det kan vara ett fruktansvärt lidande för hunden.