Medier, sluta bjuda in politikerna på fika

Ulf Kristersson, M-ledare, tar en kaffe på sitt eget arbetsrum.

Det formligen regnar utsträckta händer från svenska journalister till landets politiker just nu. Så sent som i går bjöd Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarsida, in Ulf Kristersson på lunch för att diskutera Moderatledarens eventuella ansvar för hur partiets yvigaste ledamöter uttrycker sig i sociala medier.
Efter att ha kritiserat deras ton på Twitter, ska också DN:s ledarskribent Erik Helmerson nästa vecka fika med de moderata riksdagsledamöterna tillika rikskverulanterna Lars Beckman och Jan Ericson.
Gävlemoderaten Beckman har för övrigt nyligen gjort en prao-dag på Gefle Dagblad, inbjuden för att förstå en tidnings roll i det demokratiska samhället.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski hälsar att Beckman, Ericson och moderatkollegan Hanif Bali också är välkomna besöka DN om de vill se hur en stor redaktion arbetar.
De tre nämnda riksdagsledamöterna brukar nu beskrivas som Twitter-intelligentians spjutspets när det kommer till att underminera journalistkåren. De stoltserar sinsemellan med att ha lanserat teorin om att Sovjet infiltrerat svenska journalistutbildningar, det minnesvärda citatet ”jag litar inte på vare sig DN eller Avpixlat” samt omdömet ”ärkesopa” om en berömd svensk journalist.

Sedan sociala medier blev den kortaste vägen in i den politiska debatten har det skett en förflyttning i det offentliga samtalet. Förut var det reportern, granskaren och opinionsbildaren som var den surrande flugan som politikerna tvingades förhålla sig till. Journalister var en nagel i ögat på lagstiftarna, av den enkla anledningen att mediernas uppdrag är att granska makten och inte tvärtom.
Det var kort sagt vi som ställde frågorna och de som avkrävdes på svar.
Idén att bjuda in politiker till tidningsredaktioner för att söka någon form av gemensam mark är inte helt unik. Efter sina hätska utfall mot dess journalistik under presidentvalskampanjen besökte Donald Trump New York Times personal med orden: ”Times är en fantastisk amerikansk juvel, jag hoppas att vi ska komma överens.”
Det gick så där, kan vi konstatera i efterhand.

Varför seriösa redaktioner över huvud taget bjuder in ”mediekritiska” makthavare i någon form av utbildningssyfte övergår mitt förstånd. Om riksdagspolitiker inte förstår hur en dagstidning fungerar är det förvisso ett generande besked för väljarna, men absolut inget som medierna har ansvar för att ändra på. En dagstidning är ingen dagverksamhet för funktionsnedsatta.
”Bättre tala med varandra i verkligheten än att prata förbi varandra online”, säger Wolodarski.
För vem?
Det har aldrig varit mediernas ansvar att tämja politiker, och det ligger mig veterligen inte i journalistikens intresse att hjälpa dem vi bevakar att uttrycka sig mindre klumpigt.
Politiker pratar, journalister bevakar och analyserar. Det finns en inbyggd intressekonflikt här, det är den som upprätthåller demokratin, och att man pratar förbi varandra online är en del av den relationen. Vem tjänar på att man träffas i verkligheten och stryker ett streck över oenigheter? Inte journalistiken i alla fall.
Alltså: Sluta bjud de här männen på fika och förklara hur ni tänker. De vet vad de håller på med, det finns inget att ta i hand på här. De kommer inte att gå att uppfostra och det är, viktigast av allt, inte medias uppgift att försöka bli sams.


När Lars Beckman tillbringat en dag på Gefle Dagblad och SR-programmet Medierna frågade om han skulle ändra tonläge på Twitter svarade Beckman: ”Nej, det tror jag inte man ska förvänta sig, däremot är det bra att prata med varandra istället för om varandra.”
Så mycket för den pedagogiska övningen.