Politiska partier har blivit ett ställe för karriärister

För en tid sedan såg jag en dokumentär om Torbjörn Fälldin – en man av kött och blod som aldrig var något annat än sig själv. En politiker som vågade ta ställning, även när det blåste snålt, men framförallt, aldrig kompromissade mot sin övertygelse. Det känns som det var länge sedan som vi hade det samhällsklimatet där de personliga egenskaperna och handlingskraft, ibland yviga sådana, var en tillgång i den politiska debatten.
Varför låter politikerna som de gör? Varför är det så svårt att säga ”det blev fel – vi gör om och gör rätt”? Det hör man sällan lämna en politikers läppar idag. Att ta ansvar – även när det blev fel – verkar vara otroligt svårt.

Att vinna ett val handlar om att våga förlora. Att våga riskera nästan allt för att nå nya marker och utmana sina egna politiska konstruktioner och idéer – utan att lämna sina grundläggande värderingar. Tyvärr har många partier idag blivit ett ställe för människor som endast vill göra en karriär. Som inte ser det som ett kall. Ungdomar engagerar sig i ungdomsförbund eller studentförbund för att, om vi hårdrar det, bli politisk sakkunnig på ett departement eller få stå på en valbar plats på en lista. Detta utan att egentligen brinna för vare sig idé- eller reformutveckling, eller viljan att förändra eller förbättra. Och ser man politik som en karriär – ja då vågar man sällan riskera sitt jobb.
Därför har riskminimeringen blivit till en religion. Färdigskrivna och förberedda talepunkter styr därför den politiska debatten.

I framtiden kommer vi behöva politiker som Torbjörn Fälldin som inser att det är enklast att bara vara sig själv – alla andra är ju upptagna. Och som vet hur man bygger politik och nya finansierade reformer. Det är det som är den politiska grundpelaren i all politik, genomräknat, finansierat och med en efterfrågad effekt.
Men då behöver vi också en kvalificerad mediegranskning, där journalister riktar in sig på innehållet i de politiska förslagen, och ställer initierade frågor om finansiering och konstruktion.
Idag är det om spelet i politiken som mediegranskningen handlar om och då blir det lätt så att ”regeringsfrågan” kommer i centrum trots att ”politikfrågan” är det relevanta. Givet det politiska läget måste det vara viktigare för väljarna att få veta vad partierna står för och har för skarp politik. Det är reformerna som ska stå i centrum, inte vägen till makten, det är detta väljarna borde ta ställning till.

Med det sagt hoppas jag att de politiska partierna i framtiden fostrar unga begåvningar i konsten att bygga en reform – att göra en bred analys om vilka utmaningar vi står inför och inte enkom lära sig hur man beställer opinionsmätningar, lär sig maktens redskap och regelrätt mygel.
Hela detta politiska och mediala självskadebeteende leder till politikerförakt och öppnar för populistpartier. Här har partierna och medierna ett mycket stort gemensamt ansvar.
Hur denna utveckling kommer påverka kommande val och valrörelser återstår att se, men det är alltid väljarna som tillslut fäller avgörandet. Fram till dess borde vi gemensamt fokusera mer på reformerna, idéerna och politikens innehåll än vägen till makten.

Följ ämnen i artikeln