Mejla

Anna Björklund

Internet är för losers

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

“Stackars jävel”, tänker jag när jag möter en sjuåring på trottoaren. Han lommar ett par meter efter sin hukande förälder och håller en fjortontusenkronorstelefon i horisontalläge framför sig medan han går. De har båda gett upp, man kan se det på nackens vinkel. Och på blicken som inte går att möta, trots att den inte egentligen verkar se något. De har torskat och vet att det blivit fel, men det verkar för sent att fixa. 

Internet har inte alltid varit för losers. När jag gick i gymnasiet skrev jag ett arbete om sociala medier och fick automatiskt högsta betyg, själva ämnet var så kittlande. Då ansågs möjligheterna med kommunikationsplattformarna enorma, det var före alla släktingar skaffade en iphone och före cheferna skrämde bort de unga från Facebook, före Instagram blev ett pyramidspel för statusintresserade kvinnor och före en amerikansk president föddes och dog på och med Twitter. 

Det finns nog fortfarande stålar och makt att hämta i den här delen av tech, tillräckligt många är fast och kommer alltid vara. Vad som försvunnit är något annat, skimret. “När hade du senast kul på internet?” frågar en bekant. Vi har båda våra jobb och majoriteten av våra relationer att tacka sociala medier för, ändå fattar jag direkt vad hon menar. 

Ministrarna med högst sociala medier-närvaro är de med lägst förtroende. Trots massor av år i regeringen, tv-vänliga ansikten och folkliga dialekter är nätkrigarna Morgan Johansson och Annika Strandhäll i folkets bottenranking. Orsak och verkan? Även vi tål det som kallas hård ton har börjat koppla samman hög internetnärvaro med något som är antingen korkat eller bara deppigt. En vettig människa har väl annat för sig?

Flynn-effekten, den som under 1900-talet förklarade att befolkningens genomsnittliga IQ-steg lite varje år, har avstannat eller vänt. Generationen född mitten på sjuttiotalet verkar ha blivit den smartaste, därefter har arten blivit lite sämre varje år. Det är inte svårt att fatta hur det gick till, inte bara för att Google gör att man slipper minnas och algoritmerna att man knappt behöver välja. Nej, det mest påtagliga är hur nätjättarna stjäl tid från det som gör att vi kan, måste, växa. 

Att kolla på skämtklipp på Youtube kräver inte lika mycket som att hantera omvärlden med internhumor i ett kompisgäng, ett nätporrsbruk går inte att jämföra med erfarenheten att treva sig fram i unga snåriga relationer. Utbudet och friheten som nyss var lyx rynkar vi nu på näsan åt. Mina yngre kompisar postar mer sällan, om alls. Man vill ju inte verka desperat, eller likehorig. De smartaste har armbandsur som aldrig blinkar, notifieringar avstängda sedan länge, jag köpte själv nyss en dumb phone att varva med. 

Internet är för losers, och precis som vanligt är det de med sämst förutsättningar som fastnar i det alltför tillgängliga livssabbande. Det är på förskolorna med lägst bemanning och minst välargumenterande föräldrar där ettåringarna sitter med plattor i händerna. Det är de som mår sämst, de sårbaraste, som lättast fastnar i distraktionerna och vi vet det allihop. Internet är för losers och det är bäst att inte förknippas.

Av: 

Anna Björklund

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Sociala medier