Spöket lurade folket i en gyllene era för auktoritära ledare
När diktatorn Ferdinand Marcos störtades möttes de som stormade presidentpalatset av 3 200 par damskor. Prydligt uppradade i Imelda Marcos jättelika garderob.
Nästan fyra decennier senare återvänder spöket Marcos i en ny gyllene era för auktoritära ledare.
Sonen Ferdinand Marcos var 28 år när hans pappa 1986 tvingades bort från makten i en folklig revolution. Nu återvänder han i dennes fotspår vald av det filippinska folket med en majoritet så stor att den skulle göra Magdalena Andersson grön av avund. Mer än dubbelt så många röster som sin närmaste konkurrent även om de officiella resultaten kan dröja veckor
De valde honom trots, fast egentligen tack vare, att han ägnat de senaste åren åt att försöka skriva om historien och tvätta rent familjens smutsiga byk.
Ferdinand Marcos lät tortera tusentalas oppositionella, många som sedan försvann spårlöst. Utslag i amerikanska domstolar har slagit fast att familjen stoppade över 100 miljarder svenska kronor i egen ficka.
Nejdå, försäkrar Ferdinand Marcos den yngre nu, min pappa var inte alls en diktator som pungslog folket. Tvärtom skapade han en gyllene era av välstånd i landet.
Alla som kan sin historia vet att det är en gigantisk lögn. En historierevision som borde vara omöjlig att saluföra.
Men i Filippinerna dominerar de unga. De som är 20-40 år i dag har inga personliga minnen av familjen Marcos militärdiktatur. De läser hellre nyheter i sociala medier än i etablerade medier.
Vissa tycker att man inte ska döma sonen för vad pappa och mamma gjort, ens när han förnekar verkligheten.
Den enda slutsats man kan dra är att väljarna antingen är okunniga eller att de helt enkelt inte bryr sig. De lyssnar på Marcos juniors budskap om att "tillsammans ska vi resa oss igen" och tycker det låter bra.
Klatschig slogan
I valrörelsen har han inte sagt någonting om hur han ska göra för att allt ska bli bättre men i dagens samhälle verkar få människor intresserade av detaljer. Det räcker med en klatschig slogan.
Som Donald Trumps "Make America great again" eller Boris Johnsons "ta tillbaka kontrollen" i omröstningen om brexit.
Bara två timmars flygresa österut från Stockholm finns ett annat exempel på hur människor med öppna ögon röstar för en person som inskränker deras friheter, kastar meningsmotståndare i fängelse och startar krig med främsta syfte att stärka sin egen makt.
Vladimir Putin valdes år 2000 till president medan Ryssland fortfarande var åtminstone ett embryo till demokrati. Han hade turen att oljepriserna steg samtidigt och ryssarna som lidit svårt under Sovjetunionens sista år och den kaotiska inledningen efter supermaktens kollaps, fick det bättre.
Putin stod för efterlängtad stabilitet och ett ökat välstånd. Vad han gjorde i övrigt struntade majoriteten av ryssarna fullständigt i.
I dag lyssnar de på hans budskap om att göra Ryssland stort igen. I dagens Ryssland går det inte att säkert veta hur stort Putins stöd är eftersom valen är riggade på olika sätt. Men allt tyder på att en majoritet av ryssarna fortfarande stöttar det som i dag i praktiken är en envåldshärskare.
Amerikanerna, med en solid demokratisk tradition, röstade 2016 fram Donald Trump som när han efter fyra år blev bortröstat försökte genomföra en statskupp och stanna kvar vid makten med falska påståenden om att han egentligen vunnit.
Maffiaboss
Rimligen, tänker en normalt funtad person, borde han därmed i folkets ögon vara diskvalificerad från att överhuvudtaget ställa upp igen.
Inte alls. I dagens USA går det utmärkt att uppträda mer som maffiaboss än politiker.
Varje gång jag skriver om Turkiets alltmer auktoritäre president Erdogan får jag arga mejl från turkar bosatta i Sverige som tycker Erdogan är guds gåva till mänskligheten.
Att han fängslar sina politiska motståndare och ändrar i grundlagen för att tillskansa sig mer makt verkar inte störa.
Vi befinner oss i en gyllene era för diktatorer och auktoritära ledare där de till och med kan komma till makten och behålla den med hjälp av en folkmajoritet. Stora delar av världens befolkning verkar föredra en stark man som pekar med hela handen framför demokratins långsamma beslutsprocesser som numera ofta förlamas av bräckliga majoriteter.
Filippinerna har de senaste sex åren styrts av Rodrigo Duterte, en cowboytyp som låter polisen skjuta ihjäl misstänkta knarkare och narkotikalangare på gatorna. Inga rättegångar och sånt tjafs. En kula i pannan räcker gott.
När de fick chansen att välja en ny ledare verkade diktatorssonen mer attraktiv än den liberala vicepresidenten Leni Robredo som gick till val på att avskaffa korruptionen och möta klimathotet.
Jag blev inte förvånad eller ens upprörd när jag hörde att Ferdinand Marcos, med barndomens smeknamn Bongbong intakt, går mot en solklar seger. Möjligen ledsen. Ledsen över att människor kan vara så lättlurade och historielösa.
Men det är väl därför världen ser ut som den gör.
Bongbong förväntas ta chansen att riva upp gamla domar mot Imelda och honom själv.
Kanske får mamma till och med flytta in i presidentpalatset och återinstallera sin skogarderob.