Livet som pensionär är bra på Södermalm
Det skrivs mycket om Södermalm.
Sällan något jag känner igen mig i.
Jag är pensionär här och det är härligt.
Vår bofasta granne vid fritidshuset i Skåne brukade på äldre dagar säga att han ”inte hade varit nere på byn” på länge, fast han bodde bara några gator bort från Ica-butiken och busstationen.
Numera förstår jag precis vad han menade.
Sen jag gick i pension åker jag sällan in till stan, alltså Stockholms city. Allt finns ju här på Södermalm.
Efter ett 20-tal flyttar har jag rotat mig. Södermalm är min hembygd.
Enligt en småelak artikelserie i den här tidningen är Södermalm Sveriges mest kända stadsdel, ”en ankdamm för medieeliten”, nerlusad med ”surdegshotell och genusdagis”.
Jag känner inte igen mig ett dugg.
Södermalm är högt och lågt, massiva miljonprogram blandat med paradvåningar och små röda stugor. Här är jag vän, bekant och granne med iva-sjuksköterskor, byggnadsarbetare, konstnärer, sjukpensionärer och en och annan journalistkollega.
Det är inte en ankdamm bara för att en procent av invånarna sägs vara journalister. För 99 procent är inte det. Här finns alla sorters människor, med alla sorters problem.
Jag trivs väldigt bra här som pensionär.
När min man och jag flyttade hit 1987 frågade någon: ”Varför vill ni bo i den där avkroken?” om just mitt bostadsområde. Efter 35 år vet jag precis varför.
Det är nära vatten och grönska. Vi känner grannar sen decennier tillbaka.
Området är äldrevänligt, med bra kommunikationer, rymliga hissar i husen och lägenheter utan trösklar.
Barnfamiljerna har växt upp och numera pilar hemtjänstbilarna hit. Här kan jag bo livet ut.
I Aftonbladets artikelserie om Södermalm gjorde skådespelaren Krister Henriksson, 75, några fyndiga observationer om hur lantliga och ”otroligt döda” vissa delar av Södermalm är.
Det är mina favoritområden.
Jag har gångavstånd från lägenheten till min kolonistuga, som ligger med sjöutsikt i lantlig miljö.
Den stendöda västra delen av Ringvägen slutar vid Zinkensdamms IP, där jag går på bandy på vintrarna. Där finns också stampuben, med quiz på torsdagar.
Varför flytta?
Fast jag gick ur Svenska kyrkan på min 18-årsdag, måste jag snart gå in igen, för jag vill begravas i Sofia kyrka. Efter alla skolavslutningar och julkonserter älskar jag den byggnaden, högt över allt annat i Vitabergsparken.
Andra tempel i mitt pensionärsliv är Ringens köpcentrum med apotek och systembolag, ICA Folkungagatan med den trevliga baren och Tranströmerbiblioteket vid Medborgarplatsen.
Mer hippt än så lever jag inte.
När jag fyllde 65 fick jag nedslående broschyrer om stadsdelens olika aktivitetscenter för seniorer. Dit vill jag inte gå.
För mig är hela Södermalm ett aktivitetscentrum för seniorer. Parker, promenadstråk, caféer, biografer, pubar, utegym. Och så kan man gå över Skanstullsbron och se Hammarby spela.
Jag ska dö där, på nya Söderstadion, efter en särskilt härlig seger. Nästa som säger att jag måste hålla på Elfsborg för att jag är född i Borås åker på en propp.
- Södermalm är inte perfekt för seniorer. Här saknas särskilda boenden för äldre, efter flera nedläggningar. Och när nya planeras klagar självupptagna grannar över att några slitna grästuvor är hotade.
- Vården på Södermalm är underdimensionerad. Jag har inte lyckats ta någon av mina fyra sprutor mot covid-19 här. Akuten på Södersjukhuset är katastrof, och vårdcentralerna hinner inte med.
- Hur är det att vara pensionär i din hembygd? Hur tråkigt tycker du det är när utomstående tror på nidbilder om den plats du älskar? Vilka förändringar skulle göra ditt liv bättre? Skriv till mig och berätta!