Sista gången jag tar flyget till Stockholm
I veckan skulle jag ta mig upp från Malmö till Stockholm. Jag går in på SJ-appen för att boka plats på nattåget. Möts av information om att det bara går att boka liggvagn. Ringer upp SJ:s kundtjänst och frågar: Är jag galen eller är alla sovvagnar på kvällens nattåg upp till huvudstaden fullbokade? Får svaret att jag absolut inte är galen, utan det är precis så det förhåller sig.
Alla sovvagnar är fullbokade. Får ont i magen och börjar svettas. Ringer upp igen till SJ:s kundtjänst och ber dem sätta in ett extra tåg. Nekas. Föreslår att de ska lägga till extra sovvagnar. De påstår att det inte går.
Jag accepterar mitt öde. Det blir alltså flyg. Jag hatar att ta flyget.
Vänder mig till kjoltyget, meddelar att allt har gått åt helvete och det är skit med allt men att det inte är något att göra åt saken. Vi måste ta flyget. Vad bra, säger hon. I taxin till flygplatsen håller jag på att fnula med mobilen så att vi kan checka in online. Det går såklart inte och jag har gråten i halsen och får blodsmak i munnen. Det är jättestressigt, vilket det alltid är när man ska flyga.
Anländer och tar oss till säkerhetskontrollen. Får en stark känsla av att det här kommer gå dåligt. Det får jag varenda gång jag ska ta mig igenom säkerhetskontroller. Tror alltid att jag råkat få med mig knark eller vapen. Känslan grundar sig i tidigare erfarenhet då jag faktiskt råkade ha det. Det var en fjäderbatong jag glömt att jag packat ner och det ledde till en himla massa besvär. Packar upp min väska, som man ska, med elektroniken för sig. Går igenom den där grejen. Grejen börjar pipa.
De kollar om jag har spår efter bombtillverkning på mig. Det har jag inte men skadan är redan skedd och mitt magont intensifieras.
Sen.
Piper det om min väska. De frågar om jag har en dator i den. Jag är alltså redan i upplösningstillstånd av all stress och press och snäser: Nej, jag har ingen dator med mig!
Vad är det här då?, säger de och pekar på en svart låda. Jag hade glömt att jag tagit med mig min PS4:a. Känner mig dum men beslutar mig för att gå på offensiven så jag säger med arg ton att det inte är en dator utan en konsol.
Sen piper det igen. Denna gång från mitt kjoltygs väska. De tar upp en necessär.
Min necessär. Drar mig till minnes att den ju inte fick plats i min väska på grund av PS4:an. De tar upp en sax och ser missnöjda ut och sen en rakhyvel vilket får dem att titta på mig bekymrat. Det har vid det här laget bildats något av en kö bakom mig.
Då brister det för mig.
Jag skriker att alla på flygplatser är så jävla osköna och att jag egentligen ville ta tåget, att jag är ledsen för att jag packat så dåligt men att jag inte står ut med det här och att detta är sista gången jag flyger.
Sen packar jag ihop allt, skriker ursäkter och anklagelser om vartannat och beger mig sen till baren. Nu behöver jag sprit. Tar första bästa öl och frågar efter gammeldansk. Mannen i kassan tittar skamset ner i golvet. Jag ser ner på min öl och ser att det är en alkoholfri.
Men vad fan, säger jag, har ni blivit av med ert sprittillstånd? Mannen mumlar nåt om missförstånd och blankettsvårigheter. Mitt kjoltyg försöker lugna mig med att jag kan få sprit på planet.
”Hade jag åkt tåg hade jag redan varit full vid det här laget!” Det är det sista jag gormar innan jag bordar planet mot Stockholm. Ber en bön att vi inte ska störta och när så äntligen serveringsvagnen kommer säger jag bara: En sprit.
Flygvärdinnan tittar förvånat på mig och meddelar att de inte säljer alkohol men att de bjuder på kaffe eller te. Då tittar jag tillbaka på henne, och vet ni vad jag säger?
Jag säger: Typiskt.
Bara det. Typiskt. Fy fan för flyg.