Vi har levt energisnålt hela våra liv – men ingen lyssnar på oss

”Ta rygg på en senior för att rädda klimatet”, skriver Britta Svensson.

Vi måste ändra vårt sätt att leva för att värna om jordens resurser.

Det är inte så svårt som det låter.

Ta rygg på en senior för att rädda klimatet.

Den enskilda människan kan inte påverka så mycket. Det är klart att det främst behövs stora, strukturella förändringar på global nivå.

Men när det gäller att leva snålt och klimatsmart vet jag precis hur man gör.

Det fick jag lära mig när jag växte upp på 50-talet.

Eftersom mamma kom till Sverige från ett krigshärjat Europa 1948 kunde hon konsten att hushålla med resurserna. Hemma hos oss slängdes aldrig någon mat, portionerna var inte särskilt stora, allt togs tillvara.

På lördagarna hände det att vi tre barn fick dela på en 33 cl flaska läsk. Då var det millimeterrättvisa, kan jag lova.

Vår familj var miljömedveten, plockade bär och svamp i skogen, och återanvände allt. Vem lever på det sättet i dag? Det sociala trycket är stort att ständigt konsumera och förnya sig.

Att spara, återanvända och avstå, som äldre gör, anses töntigt.

 

Jag läser om en trendig krog som viftar med pekpinnen och säger att man ska äta veganskt och i säsong, och föreslår en middag på alger, örtblommor och bladkål för 675 kronor.

För många 65-plussare skulle den summan räcka till mat en hel vecka. Vi har levt energisnålt, sparsamt och efter säsong hela vårt liv. Men ingen är intresserad av våra erfarenheter.

Kläder var värdefulla när jag var liten. Man bytte mellan några få plagg, och när de blev för små skickades de till bekanta i DDR. Nu har jag mina kläder i 20-30 år. Blir de slitna hamnar de i hyllan för trädgårdskläder, där de utsätts för omild behandling tills de faller sönder. Då blir de städtrasor.

Är de fortfarande fina när jag inte kan ha dem längre går de till insamling eller loppis. 

En av de sista gångerna jag var hos mamma på äldreboendet såg jag att hon hade klippt itu en liten tub handkräm och pusslat ihop bitarna. Precis så gör jag också. Då kan man få ur det sista utan att innehållet torkar. När andra slänger en tandkrämstub i soporna har jag en veckas användning kvar.

 

Jag läser på Svenska Dagbladets ledarsida att det jag gör är ”fundamentalt feltänkt”. Minskad konsumtion har hittills aldrig varit lösningen på miljöproblem, enligt skribenten.

Han menar att utveckling i stället är svaret. Det är de yngres sätt att säga att det liv vi levde på 50-talet bara var fattigt och trist.

I min sommarhembygd är det brist på vatten. Det är bevattningsförbud i juni, juli och augusti. Med SvD:s sätt att tänka är lösningen någon teknisk uppfinning som gör att vi ändå kan få vatten.

Min lösning är att man får strunta i att bygga pool, och sluta anlägga trädgårdar som kräver mycket vattning. Att vi får lära oss värdesätta och hushålla med det som finns.

Lokaltidningen skriver att man kanske kan utvinna dricksvatten ur havet. I väntan på det häller jag vattnet från torktumlaren i en kanna där det får svalna. Med det klarar sig mina blomkrukor till nästa regn.

 



En resurs som är viktig att ta tillvara och vårda är möbler. Det är krångligt och dyrt att få möbler renoverade och lagade i dag. RUT-avdrag för möbelvård vore en fin, om än liten, insats för miljön.
Vad tycker ni? Ska man lära sig respektera att vatten är en ändlig resurs, eller ska man fixa tekniska lösningar så att den verkar oändlig? Ska man spara eller slösa? Mejla och tyck till!
Stort tack till alla som mejlat om sina tänder! Min förra kolumn om tandhälsa mötte stort gensvar. Det blir ny kolumn framöver om amalgam, sönderborrade tänder och tandläkarskräck.