Vad jag menar med kvinnans eget ansvar

I tisdags förra veckan skrev jag en kritiserad kolumn om den då häktade Göran Lambertz. Jag hävdar där att man anklagas för att vara misogyn om man frågar huruvida en kvinna har något eget ansvar när hon druckit så mycket att hon, enligt egen utsago, ”däckat”.

Några timmar efter att min text publicerats lades förundersökningen om våldtäkt ner. Om jag vetat att en besinningslös Göran Lambertz skulle få fritt blås i en direktsänd presskonferens hade jag utvecklat hur jag tänker. Eller, det borde jag gjort ändå.

Jag menar inte att den som dricker sig plakat får skylla sig själv om hen blir tafsad på eller våldtagen. Vad jag menar är att alla som någon gång kommit i kontakt med alkohol vet att det händer något med en när man dricker.

Man blir glad, rolig och inspirerande.

Trött, saggig och tråkig. Dum.

Man säger saker. Man missuppfattar.

Man blir kärvänlig, sentimental, gränslös, omdömeslös och oförsiktig med sig själv.

Man blir ambivalent, tvetydig, inkonsekvent. Svårtolkad. Vantolkad. 

Alkoholen får oss att slappna av. Det är därför man tar sig ett glas eller en fylla. Avvägningen är svår, för dricker man för mycket kan man hamna i riktigt pissiga situationer som man sedan ångrar. Det är därför vi uppfostrar våra barn att vara försiktiga.

Regelmässigt skapar alkohol ett slags mellanmänskliga gråzoner som juridiskt sett kan vara omöjliga att reglera. Det vet alla som sysslar med sexualbrottsutredningar. Det är just det ambivalenta, tvetydiga och svårtolkade i en dimmig situation som ställer till problem för den som ska tolka lagen.

”Det är lätt att göra narr av Göran Lambertz, men juridiskt sett är han så oskyldig man kan vara”, skriver Åsa Linderborg.

Så: Har man ett ansvar för att man häller i sig så mycket att man tappar kontrollen över sig själv? Jag tycker det. Får andra begagna ens kropp när man är hjälplöst berusad? Självklart inte. Den som begår en sådan handling bär alltid det tyngsta ansvaret. 

Frågan om en kvinna eventuellt har något som helst eget ansvar för den ena eller andra omständigheten har hela tiden varit kokpunkten i metoo, och något som jag själv har försökt diskutera allt sedan ”revolutionen” bröt ut hösten 2017. Saken är särskilt infekterad när enskilda individer utgör exempel, men det är också med dagsaktuella fall som tillfälle ges för problematisering.

I sina sämsta stunder bygger metoo på ett svartvitt offerperspektiv, där kvinnor aldrig anses ha något som helst ansvar. Vi är alltid svaga och utan handlingsutrymme. Vi saknar förmåga till rationell analys och konsekvenstänkande. Vi är goda, oegennyttiga, oförmögna att ljuga eller manipulera. Ur feministisk synvinkel är den kvinnosynen en backlash. Jag vill rentav kalla den misogyn. Kvinnor är människor, varken mer eller mindre.

Den här offermentaliteten går för övrigt igen i analysen av många samhällsproblem; det är alltid patriarkatets, de rasistiska strukturernas, kapitalismens, ”maktens”, samhällets eller någon annans fel. Det är en bekväm, men också förenklande och förminskande människosyn.

 

Jag förstår att Lambertz passade på att utnyttja de medier som sensationslystet livesände från hans privatbostad. Han gör det dock inte lätt för sig när han lägger ut texten och dribblar med synonymer om hur han blir när han dricker: ”Jag tafsar inte, jag kladdar.”

Det är lätt att göra narr av Göran Lambertz, men juridiskt sett är han så oskyldig man kan vara. Det är också så vi måste behandla honom. På samma sätt måste vi låta rättsstaten bestämma hur vi ska se på Julian Assange, Fredrik Virtanen och Woody Allen – för att nämna tre andra män som faktiskt inte heller är dömda för någonting.