Mejla

Kristoffer Bergström

Publicerad:

Dokumentären är ett slugt försök att lura fram en skrivkris

Publicerad:
Att vi ser fler stavfel betyder inte att folk stavar sämre.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Att vi ser fler stavfel betyder inte att folk stavar sämre.

Svenskar skriver allt bättre.

Det är ett besvärande men överstigligt hinder för UR:s ”Skrivglappet” som hävdar motsatsen. För att ha en galen utgångspunkt argumenterar dokumentären skickligt för sin sak.

Sociala medier ställs mot bokläsning, läroplansflum mot handskrift. Vi får tvetydiga polisrapporter, en kille med skrivsvårigheter, glada norrmän som knäckt koden. En oroad etnolog och en lika brydd chef för ett callcenter.

Slugast är en enkät bland tusen chefer, där blott en procent svarar att unga medarbetare inte alls motsvarar kraven på skrivförmåga. 17 procent svarar ”delvis inte” och 57 procent ”delvis”, vilket är samma sak om man funderar på det. Ändå kokar UR ner det till en allvarlig mening.

– Upp till var femte chef tycker att unga skriver dåligt.

Man tänker: det här kan ingen gå på.

Sedan uttrycker Expressens kulturchef Karin Olsson att hon är gråtfärdig och att alla måste titta. ”En demokrati av Sveriges slag kan inte bäras av halvanalfabeter” varnar hon.

Sant är att vissa skriver dåligt och andra bra. Hur det var förr, det vill säga om gapet minskar eller ökar, avhandlar inte programmet annat än med enstaka anekdoter.

Maria Westman är docent i didaktik på Uppsala universitet och stämmer inte in i varningskören. Nog finns brister i svenskars skrivfärdigheter, men lika sant är att vi kommunicerar som aldrig förr i textform.

Jag arrangerar ett hypotetiskt skrivtest. Om vi slumpar fram hundra ungdomar i dag och ställer dem mot tidigare generationers unga, hur skulle de klara sig?

– Förmodligen bättre.

Resonemanget liknar Will Smiths uttalande på tal om polisvåld mot svarta i USA: Rasismen ökar inte, den filmas.

Att vi ser fler stavfel betyder inte att folk stavar sämre. Tänk på det. När fler bereds utrymme kommer också spannet mellan mest och minst avancerad text öka.

– Jag är en tant som gick i skolan på 70- och 80-talet. Då kanske 30 procent läste studieförberedande program på gymnasiet och kom in på högskolan. Den gruppen skrev bra. Att man i dag har breddat rekryteringen ska inte ses som att nivån hos befolkningen är lägre, säger Maria Westman.

Det är heller inte säkert att mobilerans symboler och kondenserade stavningar sipprar in i officiella sammanhang. De studier som gjorts, som visserligen börjar bli daterade, visar att unga tydligt skiljer på språkbruk i ett sms och en uppsats.

Poängen med allt?

Ja, inte att frid och fröjd råder i svensk skola. Många stackare kommer språkligt oförberedda till sin utbildning eller arbetsplats. Många behöver stöd i tidiga år för att hänga med i ett alltmer byråkratiserat yrkesliv. Ett glapp existerar mellan grupper vilket är bekymmersamt av demokratiska skäl.

Men vi behöver hålla isär skillnader och växande problem. Det ena kan vara en vädjan om mer resurser, det andra manar oss att backa innan gungflyet tar oss med till sjöbotten.

”Skrivglappet” berör oss för att dokumentären pratar magens språk. De flesta går runt med känslan att ordning har rått fram till nyss, men att något inträffat, att vi står på kanten till en brant.

Vi är snart hel- eller halvanalfabeter, knorrar magen, men vi borde lyssna mindre på den och mer på expertisen.

Maria Westman medverkar kort i programmet och bjöds efteråt in till Aktuellt och en av morgonsofforna.

Hon tackade nej.

– Frågan var vad vi gör åt skrivkrisen. Då kan inte jag komma och säga att det inte är säkert att den finns.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Publicerad: