Överdriven tro på sanktioner mot misshagliga regimer

Allvarliga övergrepp pågår just nu i Myanmar, Belarus och Ryssland.

Västvärldens universalmedicin är att svara med sanktioner.

Mer erfarenheterna visar att sanktioner väldigt sällan får regimer att ändra sitt beteende. Däremot ger det oss själva en falsk känsla av att vi gör något.

Militären i Myanmar har bestämt sig för att slå ner protesterna mot militärkuppen med våld. Nattliga räder genomförs där oppositionella misshandlas och grips.

I Belarus fortsätter diktatorn Alexandr Lukasjenko att gripa och tortera oppositionella som vänder sig mot att han sitter kvar trots omfattande valfusk i somras. Senast är det journalister som varit måltavla.

I Ryssland försökte Kreml först mörda oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. När han var modig nog att återvända till Ryssland ställde Putin honom inför rätta på fabricerade anklagelser. De folkliga protester som följt har slagits ned stenhårt.

Alexandr Lukasjenko.

Det råder ingen tvekan om att dessa auktoritära regimer begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Från oppositionen i dessa länder reses krav på att omvärlden måste ingripa för att få stopp på övergreppen. Även i väst finns ett tryck på demokratiska regeringar att agera.

Ryggmärgsreflexen är så gott som alltid att införa sanktioner mot länder som uppför sig illa.

Såväl Belarus, Myanmar som Ryssland har under ett antal år varit utsatta för omfattande internationella sanktioner. Ryssland sedan man annekterade Krim från Ukraina 2014.

Protester i Moskva efter arresterandet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.

Men inget av dessa länder har ändrat sitt beteende. Myanmar, tidigare Burma, införde i och för sig demokrati på pappret för tio år sedan men i praktiken var det militären som fortsatte ha den yttersta makten.

Frysta tillgångar

Sanktioner låter bra och ser fint ut på pappret. Regeringarna i väst kan visa att de agerar mot misshagliga regimer istället för att bara prata. Oppositionen i de auktoritära länderna upplever sanktionerna som ett stöd från omvärlden även om de hela tiden ropar på hårdare sanktioner.

I verkligheten spelar sanktionerna sällan någon större roll. Inte ens i dag när de blivit mycket mer kirurgiska och riktar in sig mot individer som deltar i förtrycket. Deras tillgångar i utlandet fryses. De tillåts inte resa in i EU eller USA. Förr var sanktionerna ofta mer allmänna och slog minst lika hårt mot den vanliga befolkningen som mot ledarna.
Ändå har effekten inte förbättrats.

Sanningen är att sanktioner i de flesta fall är mer eller mindre verkningslösa. På rak arm kan jag bara erinra mig Sydafrika och apartheidsystemet som ett exempel på när sanktionerna verkligen gjorde skillnad.

När militären i Myanmar bestämde sig för att avsluta embryot till demokrati så visste de från början att världen skulle svara med ett ramaskri. De hade redan tagit med det i sin kalkyl. De vet att sanktioner kommer som ett brev på posten.

Myanmar har levt med sanktioner i årtionden. Först för att man höll demokratiaktivsten Aung San Suu Kyi fången. Sedan för att man fördrev 700 000 rohingyer, en muslimsk minoritet. Och nu för att militären formellt återtagit makten.

Det finns bara en rimlig slutsats att dra. Militären struntar i vad omvärlden säger.

Invasion alternativ

Lukasjenko slåss för sin överlevnad. Den ser han som mycket viktigare än alla tänkbara sanktioner som världen kan utsätta honom och hans regim för.

Vladimir Putin resonerar likadant. Inget är viktigare än att garantera att han kan hålla sig kvar vid makten. Sanktionerna känns men det är viktigare att undanröja hoten mot Kreml.

När regimer ser sin existens hotad är det inget utom militär intervention från utlandet som kan få dem att backa.

Vid sällsynta tillfällen tycker omvärlden att det är värt kostnaden. Som när Iraks dåvarande diktator Saddam Hussein invaderade Kuwait. Eller när USA störtade talibanerna i Afghanistan som straff för att de vägrade lämna ut Usama bin Ladin, ansvarig för terrordåden i USA den 11 september 2001.

Som i de här fallen blir resultatet sällan särskilt lyckat.

Det finns en enorm övertro i västvärlden på vad sanktioner kan åstadkomma. Jag säger inte att det är fel att införa dem. Rätt utformade så känns de åtminstone för förtryckarna.

Men ledare i väst målar ofta upp en bild av att de ska kunna åstadkomma förändring trots att så sällan sker.

Ofta är min känsla att sanktioner i första hand tjänar som ett alibi för västvärlden för att visa att vi agerar konkret mot övergrepp.