Tvåbarnsmamman Zozan får inte veta varför hon utvisas
Någon måste ha förtalat Zozan, ty utan att ha gjort någonting ont blev hon en dag utvisad ur Sverige.
Den 30-åriga tvåbarnsmamman fick domstolens besked i torsdags och har sedan dess gråtit betydligt mer än vad hon har sovit.
Vad har Zozan Büyük gjort för illa?
Det har hon inte fått veta. Förhandlingen i Migrationsdomstolens lokaler i Stockholm hölls utan att hon gavs möjlighet att bemöta misstankarna. Inte heller hennes advokat informerades.
Den som ställs inför rätta med armarna bakbundna på detta sätt är chanslös. Kanske finns det en rimlig förklaring till vad som vid en första anblick ser ut att utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Men för att kunna förklara sig måste ju en människa veta det är som pågår.
– Jag är förkrossad. Vad är det jag har gjort? Varför ska jag tvingas lämna mina två barn?, säger Zozan Büyük mellan snyftningar som då och då övergår i en gråt mot vilken inga näsdukar hjälper.
Måndag förmiddag, Örebro. En prydlig, nybyggd bostadsrättsfyra, köpt 2017 för 2,2 miljoner.
Här bor Veysi Ari, kurd, född i Turkiet men hemmahörande i Sverige sedan han var fem, svensk medborgare, tillsammans med Zozan Büyük och parets två barn.
De träffades under en semester i Turkiet 2014. Hon lämnade hemlandet Belgien för kärleken och mörka Norden. Borgerlig vigsel i rådhuset.
Han är lagerarbetare. Hon har varvat perioder som mammaledig, båda barnen är födda i Sverige, med jobb inom vården och på ett bemanningsföretag.
Denna unga familj har försörjt sig själv, inte legat samhället till last. Brottsregistret är lika vitt som en ipren mot svart bakgrund.
Skiten träffade fläkten då Büyük 2017 vände sig till Migrationsverket för att få permanent uppehållsrätt.
Som belgisk medborgare, skötsam skattebetalare och gift med en man med svenskt pass borde proceduren närmast ha varit en formalitet, men besked dröjde.
– Efter ett år ringde jag Migrationsverket och fick veta att de väntade på något besked från Belgien, berättar Veysi Ari.
Plötsligt en dag damp det ner ett brev från Säpo. Vänligen infinn dig i receptionen på polishuset i Örebro den 2 december 2019.
Barnen, sonen drygt fyra, dottern två, rasar runt i vardagsrummet. Pojken är missnöjd med en krånglande Ipad. Flickan vill ha mammas uppmärksamhet.
Kaffe och kakor har dukats fram och utanför fönstret råder ett grådaskigt decemberväder i en mellansvensk stad i pandemins och den bristande glädjens Sverige.
Veysi Ari hämtar en utskrift från det två timmar långa förhöret med en kvinna från Säpo. Sida upp och sida ner med de mest märkliga frågor.
”Du verkar brinna för kvinnors och barns rättigheter?”... ”Har du demonstrerat någon gång?”... "Är du medlem i någon kurdisk förening?”
Om Säpo ska bry sig om sådant borde strängt taget varenda kotte som någon gång röstat på ett parti till vänster om Kristdemokraterna kallas till förhör.
Mer begripliga ämnen togs upp. Som vad Zozan Büyük anser om det vänsterinriktade och prokurdiska partiet HDP. Partiet som fick så många röster i det turkiska valet 2015 att president Erdoğan bestämde att det skulle göras om.
Dessutom nämndes den terrorklassade organisationen PKK under förhöret.
– Jag har ingen aning om vad det här handlar om. Jag är inte politisk engagerad på det sättet. Ingen i min släkt är det, säger den unga tvåbarnsmamman.
Hon delade för all del artiklar om mördarförbandet IS ockupation av den syriska staden Kobane på Facebook för några år sedan. Men det är hon inte ensam om.
– Det enda jag har fått veta är att det ska handla om någon kontakt med en person i ett annat land. Jag har ingen aning om vem.
Zozan Büyük gör ett trovärdigt intryck på mig. Hon ser uppriktigt ovetande ut. Hon famlar ibland efter orden, hennes svenska är efter fem år god, men ibland saknas ord.
Kanske ljuger hon. Kanske vet hon exakt vad det är Säpo har på henne. Någonting finns rimligen, annars hade förhoppningsvis Migrationsdomstolen agerat annorlunda.
Men den dimensionen är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Det väsentliga är att en människa inte får veta vad det är som läggs henne till last.
Och detta är inte någon skäggig islamist som tillbringar dagarna i någon kontroversiell moské, gapandes om kalifatets överlägsenhet och att den som offrar sitt liv i kampen för islamismen ska belönas av Allah med 72 oskulder i paradiset.
Detta är en kvinna som för all del har sökt sig till en kurdisk kulturförening och som har deltagit i en demonstration i Örebro rörande kurders rättigheter, men som såvitt jag har kunnat utröna i övrigt inte gjort större väsen av sig.
En ledtråd som är minimal till sin natur är lagrummet som beslutet grundar sig på. 11 paragrafen i kapitel 8 i Utlänningslagen.
En medborgare i EES, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får enligt den bestämmelsen utvisas av säkerhetsskäl.
Detta är inte ointressant. En av grundprinciperna för staterna som har undertecknat avtalet är den fria rörligheten för människor. Bo var du vill så länge du kan försörja dig eller kan försörjas av någon annan.
Ribban för utvisning till ett sådant land är högt satt.
Domstolens avgörande ger ytterligare ett besked som med god vilja kan kallas vägledning.
”Synnerliga skäl till utvisning”...”mot bakgrund av Säkerhetspolisens yttrande” ...”bedöms utgöra ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet”...
Det låter onekligen allvarligt. Men om det funnits konkreta brottsmisstankar så hade kvinnan varit inlåst för länge sedan. 90 kvadrat i Örebro hade varit utbytt mot en cell i Kronobergshäktet om någonting tydde på att denna kvinna skickat pengar till misshagligt organisation eller planerat terrordåd.
Säpo har för övrigt försäkrat Büyük att hon inte är misstänkt för olagligheter.
Men då det förargligt nog inte går att nagla fast henne vid politiska våldsbrott har staten tagit till en av dessa behändiga gummiparagrafer som används i reserv för att göra sig av med misshagliga typer.
Den här sortens lagar måste få finnas, även en rättstat behöver skydda sig och Säpo ska kunna hålla information hemlig.
Men att inte ens kvinnans advokat får veta någonting? Och ska det verkligen räcka med att Säpo öppnar munnen? Hur låga är egentligen beviskraven?
Büyük får inte återvända till Sverige på tio år. Varför? Förklaringen är inte offentlig.
Den här historien är ovärdig en demokrati.
Terrorism, som det på ett eller annat sätt tycks handla om, är ett komplicerat fenomen. Världssamfundet har inte kunnat enas om en gemensam juridisk definition om vad det är.
Den enes terrorist är den andres frihetskämpe. Och perspektiven kan skifta snabbt. Kurderna var för inte särskilt länge sedan det värsta Sverige visste. PKK mördade avhoppare i Stockholm och Uppsala och Hans Holmér inbillade sig att organisationen bar ansvaret för mordet på Palme.
Men så kom dessa kurder att spela en nyckelroll i kriget mot IS och innan någon visste ordet av var de västvärldens hjältar och romantiserade dokumentärer om kvinnliga gerillaförband var snart producerade.
Möjligen sitter säkerhetspolisen fast i en syn på dessa människor som borde vara slängd på historiens skräphög för länge sedan.
Så vad händer nu?
Ärendet ska överklagas till Migrationsöverdomstolen. Chansen att fallet tas upp är inte stor, men den finns.
– Det här krossar oss fullständigt. Men vi ger inte upp. Vi är beredda att kämpa hela vägen till Europadomstolen, säger Veysi Ari.
Barnkonventionen införlivades nyligen i svensk lag. Men att två barn kan vara på väg att berövas sin moder är inget som har tagits hänsyn till.
Sonen har epilepsi och är hyperaktiv. Kan inte sitta stilla ett ögonblick. Utredning om vad det beror på pågår.
Nu är inte Belgien ett hopplöst fattigt land i upplösning på grund av krig. Där går det att ha ett rimligt liv. Där kan säkerligen sonen också få hjälp.
– Men vi har rotat oss här. Barnen är svenska. Migrationsverket har rent ut sagt att det bästa är att jag tar ungarna med mig och flyttar med Zosan. Men jag kan inte språket, har inget jobb där, säger Yesi Ari.
Paret har valt att träda fram. En ung man och en ung kvinna som säger att de vill visa Sverige att de inte har någonting att dölja. De är medvetna om nackdelarna, Google glömmer aldrig, men har resonerat sig fram till att fördelarna överväger.
Jag inledde texten med en parafras på den berömda första meningen i Franz Kafkas roman ”Processen”.
”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont häktades han en morgon.”
Det är sådant som slappa skribenter gör. Åberopar Kafka eller George Orwells ”1984” då samtiden ska beskrivas i mörka ord.
Men liknelsen är denna gång välfunnen. Romanen handlar om Josef K:s kamp för att få veta vad det är han anklagas för.
Det är ju vad även denna berättelse går ut på.
Vad är det Zozan misstänks för?
Gråten tilltar.
– Jag har kämpat så mycket i Sverige. Lär mig ett nytt språk. Arbetar. Det här är inte rättvist.