Vansinnesföraren en symbol för samhällets misslyckande
Så blev han till slut misstänkt för en vansinnesfärd med dödlig utgång.
Den unge mannen, anklagad för över 200 brott, huvudperson i en tv-dokumentär, var redan innan nattens tragedi en symbol för samhällets misslyckande.
Det var ”Uppdrag Granskning” i SVT som ägnade ynglingen och dennes kriminella karriär en timmes uppmärksamhet i september i fjol.
En mindre upplyftande berättelse om snatterier redan i nioårsåldern, en mammas desperata vädjan om hjälp, institutioner som visade sig vara otillräckliga och experter och socialtjänstemän som pratade och förklarade och urskuldade.
Socialtjänsten, polis, åklagare – alla var de frustrerade.
En personutredning vittnade om rån vid tolv års ålder och misshandel två år senare. Och vansinnesfärden i över 200 knyck på en 80-väg, sicksack mellan bilar, då han var 15 år dokumenterades av polishelikopter.
Viktigt att minnas är följande: Den unge mannen är om inte unik i sin kriminalitet så i varje fall mycket ovanlig.
Visserligen återfaller ungefär en femtedel av de ungdomar som kommer i kontakt med socialtjänsten på grund av brott inom ett år, men över 200 brottsmisstankar före uppnådd myndighetsålder är onekligen någonting utöver det vanliga.
Det är i detta ljus misslyckandet ska ses. Det är svårt att rädda de mest brottsaktiva. Det är omöjligt för vilket samhälle som helst att rädda alla.
Men med det sagt finns det skäl att ställa en och annan fråga.
Var det exempelvis en god idé att placera honom 15 år gammal i en familj där fadern är yrkeskriminell?
Varför placerades han gång på gång, efter rymningar och stöldturnéer, hemma hos sin mamma, trots att det bevisligen inte fungerade?
Då han var misstänkt för rån, olaga hot, misshandel, övergrepp i rättssak, försök till utpressning och stöld, körde socialtjänsten en tredje gång hem honom till modern och bad henne ordna upp situationen.
Och vad var det för mening att gång på gång köra tillbaka honom till det slutna ungdomshem han hamnade på då han uppnått straffmyndig ålder och fått sin första dom?
Bilstölderna blev fler. Och aggressivare. En kamera vid en bensinmack fångar hur han och ytterligare två ungdomar brutalt misshandlar en man och försvinner i hans bil.
Första – och hittills enda – fängelsedomen löd på två år och sex månader. I intervjun i ”Uppdrag Granskning” rycker han på axlarna.
– Det är som mitt liv är satt på paus. Men snart trycker jag på play-knappen igen.
Ja, nog var pausen över. Biljakten i södra Stockholm i natt, polisen förföljde ett stulet fordon, slutade med en kollision med två andra bilar i en korsning.
Åtta ambulanser, en död, två allvarligt skadade.
19-åringen, släppt ur fängelse i höstas, anklagas för grovt vållande till annans död, grovt vållande till kroppsskada, grov vårdslöshet i trafik och tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Nya misstankar att tillföra ett cv som redan är mer aktningsvärt än det som en genomsnittlig livsstilskriminell åstadkommer under en hel brottsaktiv karriär.
Kunde denna tragedi ha förhindrats? Rimligen. Denne människas framfart borde ha kunnat ha hanterats bättre.
Att han förstör sitt liv är hans problem. Ett betydligt större problem är skadan han åsamkar andra.
Internering, ropas det. En påföljd som inte minst i diktaturer är populär. Det finns goda skäl till att Sverige en gång i världen avskaffade det straffet.
Jag har inga svar. Jag vet inte vad som borde ha gjorts. Men jag hoppas att riksdagens ledamöter, politikerna som stiftar lagar, nogsamt studerar detta ärende och alla dess tillkortakommanden.
Tydligare än så här kan inte ett samhälleligt misslyckande beskrivas.