Länge leve Malmös bibliotek

Jag kan inte minnas senaste gången jag fick gåshud efter att ha läst ett pressmeddelande från kommunen. Jag ska inte svära på det, men det här skulle med stor sannolikhet kunna vara första gången.

“Malmö stakar ut vägen för framtidens bibliotek” löd rubriken i detta pressmeddelande som Malmö stad skickade ut i onsdags. Frida Trollmyr (S), kulturnämndens ordförande och kommunalråd, skriver att Malmö stad har fattat beslut på att utveckla stadens bibliotek.

Malmös många bibliotek ska alltså inte bara bevaras – som vi tidigare har rapportat om – utan nu ska det samtidigt byggas till, byggas om och, framför allt, byggas nytt.

 

Lindängen får nytt bibliotek. Hyllie får nytt bibliotek. Bunkeflo får nytt bibliotek. Detta samtidigt som biblioteken i Rosengård, Limhamn och Västra Hamnen kommer att byggas om.

 

Det här är fantastiska nyheter. När man i resten av landet gör kraftiga nedskärningar i biblioteksverksamheten, och på vissa håll till och med pratar om att privatisera biblioteken, går Malmö tvärt emot den rådande trenden.

 

– Vi utvecklar verksamheten för att försäkra oss om att alla Malmöbor får lika tillgång till utbudet när staden växer. Biblioteken är viktiga mötesplatser som bidrar till att utjämna klyftor och främjar läsande, men stärker också språkutveckling och demokrati, förklarar Frida Trollmyr (S), kulturnämndens ordförande och kommunalråd.

 

Storsatsningen måste sticka i ögonen på privatiseringsivrare som ser det här och sörjer alla affärer de inte fick chansen att göra nu.

 

Men det handlar ju inte om det. Det handlar inte heller om att bete sig slösakigt i en tid då kommunen har hisnande 400 miljoner i sparbeting.

 

– För mig är biblioteken fredade i en diskussion om nedskärningar, då får vi titta på andra delar i kulturbudgeten, sa Frida Trollmyr (S) när Sydsvenskan frågade henne om hur satsningen går ihop med kommunens sparbeting.

Nota bene: “fredade”. Det ryms verkligen en hel samhällssyn i det ordvalet.

 

Det är lite deppigt att kulturnämndens beslut att satsa på biblioteken ska behöva ses som en radikal handling 2019, men någonstans blir det ju det per automatik. Inte nog med att det görs budgetnedskärningar på budgetnedskärningar på Sveriges övriga bibliotek, bara de senaste 20 åren har en fjärdedel av landets bibliotek tvingats lägga ner eller avvecklas (något TV4 var först med att rapportera om).

 

Att ingen kulturnämnd förutom Malmös har lyckats argumentera för bibliotekens vikt och särställning är för mig en gåta.

Det borde ju vara så enkelt.

 

Ser man bortom den kostnadsfria utlåningen av fysiska och digitala böcker (i sig en anledning nog) är biblioteken viktiga samlingsplatser för studenter, äldre, invandrare, arbetssökande, barn, föräldrar och en rad andra samhällsgrupper. Biblioteken är samtidigt ofta de enda platserna i stan med gratis tillgång till datorer och internet, vilket gör att de fyller en högst demokratisk funktion. De höjer den upplevda känslan av livskvalitet i ett område, de stärker communities, de har positiva effekter på ungas läskunnighet, de öppnar världar, med mera, med mera.

 

Listan på bibliotekets förtjänster skulle kunna göras lång. Och det kanske är just därför min gåshud steg som en rislykta när jag läste Malmö stads pressmeddelande. Att någon annan också såg allt det där självklara fina och orkade stå pall för den negativa trenden. Det här var inget annat än en vinst för de mjuka värdena.