För tidigt att säga vilken strategi som är bäst
Att ifrågasätta och ständigt vrida och vända på coronastrategierna är både nödvändigt och nyttigt.
Men det är fortfarande för tidigt att peka ut vilken väg som har varit rätt. Något många är snabba med.
Trots att det snart gått ett halvår är vi väldigt långt ifrån ett slutfacit för pandemin.
I helgen fick Sverige beröm från världshälsoorganisationen, WHO:s expert professor David Nabarro. Det han hyllade var Sveriges väg att försöka bekämpa viruset utan att hela tiden stänga ned samhället.
Han tyckte att Nya Zeeland, som lyckats exceptionellt bra med att stoppa smittspridningen och hålla nere dödstalen, framåt borde titta på Sveriges väg. Liksom andra länder.
Det kan ju synas en aning märkligt eftersom Sverige fortfarande, trots kraftigt minskade dödstal, ligger väldigt högt när det gäller döda i förhållande till befolkningsmängden.
Men Nabarro ser pandemin som ett maraton istället för ett sprinterlopp. Det gäller att välja en strategi som håller i längden.
När covid-19 bröt ut på allvar i Europa i mars antog de flesta att det skulle handla om några veckor eller maximalt några månader innan saker och ting skulle återgå till normalläge. Ju längre vi lever med pandemin desto större blir insikten att det snarare handlar om år.
Allt beror på hur viruset uppträder framöver och vilka som drabbas värst av en andravåg.
Nabarro påpekar mycket riktigt att ständiga nedstängningar av samhället slår hårdast mot dem som befinner sig längst ner på samhällsstegen. De som redan är fattiga och låginkomsttagare blir ännu fattigare och kan så småningom bli del av en ny, växande underklass där en alltför tidigt död är en konsekvens.
Enorm framgång
Naturligtvis är det en enorm framgång för Nya Zeeland att ha lyckats hålla viruset stången. Men det är en framgång som i sig självt rymmer fröet till en framtida potentiell kris.
Efter att inte ha haft en enda fall av covid-19 i 102 dagar utbröt nyligen plötsligt ett kluster av smitta i huvudstaden Auckland. Hur kunde det ske? Var kom viruset ifrån när landets gränser är helt stängda? Fortfarande är det oklart.
Auckland stängdes ner i enlighet med landets stenhårda satsning på att utrota viruset. Men hur många gånger kan man göra det utan att knäcka ekonomin? Utan att förstöra barns och unga vuxnas möjlighet att få en bra utbildning som kan ge dem en god inkomst i framtiden?
Australien, som länge såg ut att gå Nya Zeelands väg fick plötsligt en kraftig smittspridning i en av landets största städer Melbourne. För andra gången är man i en lång och strikt karantän. Nu ökar smittspridningen även i delstaten New South Wales.
Att under lång tid trycka tillbaka ett virus som redan är spritt i hela världen är extremt svårt, kanske omöjligt. Inte ens med stängda gränser verkar det gå.
Fast Kina verkar förstås ha lyckats ganska bra än så länge. Varje nytt utbrott slås ner stenhårt och än verkar nationen på 1,4 miljarder invånare ha klarat sig exceptionellt bra. Men vilket annat land kan använda så brutala och invasiva metoder som den kommunistiska diktaturen?
Tur eller rätt?
Alla förväntar sig att ett vaccin ska utgöra trollformeln. Men ingen vet hur effektivt det kommer att vara. Redan säger exempelvis Anders Tegnell att det kanske inte kommer att fungera så bra för den äldre befolkningen, den som blir mest sjuk och som vi i första hand vill skydda.
Trots att vi har ett vaccin mot influensa dör varje är 250 000-600 000 i världen i sviterna av den sjukdomen.
Räknat i antalet döda har Sverige definitivt inte lyckats särskilt bra med sin bekämpning av coronaviruset. Antingen har Norge, Danmark och Finland haft en från början mycket lägre smittspridning, tur eller så har de helt enkelt gjort någonting mer rätt än Sverige. Så här långt. Deras dödstal ligger långt under de svenska.
Samtidigt har länder som Italien, Frankrike och Spanien trots långvariga och strikta "lockdowns" drabbats hårdare än Sverige.
Bilden är med andra ord väldigt splittrad och det är inte helt givet vad som fungerar bäst. Men det är knappast realistiskt att i längden stänga ner hela samhällen eller stora områden gång på gång. På något sätt måste världen lära sig att leva med viruset. Bekämpa det men utan att begrava utbildning och ekonomi.
Då är det tyvärr inte främst ländernas strategier som avgör utan vanliga människors förmåga att ta ansvar genom att hålla avstånd, inte gå till jobbet när de är sjuka och följa andra instruktioner som gör att samhället kan hålla öppet.
Sedan får vi se hur facit ser ut. Kanske någon gång kring 2022?