Så kan det gå om korvcharmören kravlar sig över spärren

I kväll avgörs det alltså om såna som Jonas Gardell, galenskaparen Claes Eriksson och jag bör förbereda oss för att emigrera. Jonas brukar förespråka Kanada som nytt hemland. Det är inget dumt val, Kanada är rätt likt Sverige och för en generös invandringspolitik, särskilt gentemot självförsörjande politiska flyktingar.

Själv grunnar jag över andra alternativ. Jag kan kvittera ut ett nytt franskt pass och ”återvandra”, eventuellt med ett nyinfört statligt bidrag. Men det finns en risk att jag då hoppar ur askan i elden. Den franska varianten på SD med Marine Le Pen i spetsen befinner sig farligt nära ett maktövertagande.

Irland är förstås ett alternativ, med total skattefrihet för författare. Men Norge får nog bli mitt val om jag tvingas söka nytt hemland. Som vit ickemuslimsk författare med klara norska blodsband kommer jag inte att mötas av några legala hinder.

Nåja, frågan är kanske lite tidigt väckt. Vi får se i kväll. Till en början hänger ju mycket på hur det går för förre folkpartisten och numera konstant korvätande Johan Pehrson.

Korvätandet var nog en lyckad taktisk gimmick. Mycket griskött, ett klart politiskt ställningstagande, folkligt och nationalistiskt.

Mindre lyckad var förstås hans trohetsed till Ulf Kristersson (M), att såväl den demokratiska högern som SD  ”kan lita på Liberalerna”.

Därmed blev Liberalerna ett litet onödigt parti. Kvoten till höger är redan fylld.

Och Johan Pehrsons avfall till höger fick en uppseendeväckande effekt. Den urliberala ledarskribenten Hanne Kjöller i DN deklarerade hur hon nu för första gången i livet skall rösta på ett annat parti än Folkpartiet-Liberalerna. Nämligen på Centern. Samma tillkännagivande kom från förre folkpartiledaren (!) Bengt Westerberg och från kulturmiljardären Robert Weil, som heller aldrig röstat på annat parti än Folkpartiet-Liberalerna.

Johan Pehrson äter kokt korv med bröd under sin valkampanj.

Det var ett illavarslande tecken för korvcharmör Johan Pehrson. Hans parti är ju fullständigt beroende av moderata stödröster för sin överlevnad. Och vad ska dessa taktikröstare tro när inte ens gamla ärkeliberaler vill rösta på sitt gamla parti?

Moderaterna har dessutom ytterligare ett dilemma. Om korvcharmören får tillräckligt många moderata taktikröster så leder det till att moderatledaren Ulf Kristersson förlorar valet men ändå blir statsminister. Och att Moderaterna kommer att avhysas från sina lokaler i riksdagen, som den fina gamla förstakammarsalen, för att ge plats åt SD:s bataljoner.

Det vore en dyster valseger och början på en högerregim där SD snarare än M dirigerar marsch- och vit maktmusiken.

Så kan det alltså gå i kväll om korvcharmören kravlar sig över 4-procentspärren.

Jonas, Mark, jag själv och några tusen ytterligare förargliga medborgare behöver emellertid inte omedelbart börja förbereda vår emigration. Det vore, menar jag, onödigt räddhågset och osolidariskt. Vi måste göra motstånd in i det sista. Vi kan för all del förbereda boende i utlandet, för min del en vackert belägen hytte vid någon fjord.

Men vi har ju fyra år på oss att se vad som händer. Det blir absolut inte som 1933, när de första koncentrationslägren stod klara redan efter någon månad.

SD vid makten kommer att gå försiktigare fram och sätta in första stöten mot kulturlivet, snöpa Sveriges Television och Sveriges Radio, införa sanktioner mot journalister som avslöjar fel saker, rensa bibliotek från olämplig litteratur (som de gör i de kommuner där de har makten), dra in bidrag till alla svartskalleföreningar, förbjuda Prideflaggor på offentliga byggnader, eventuellt också privata byggnader, kräva mindre militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina, försöka normalisera förbindelserna med Putins Ryssland och lite annat smått och gott.

Såna som Jonas Gardell och jag kommer man att vänta med tills efter nästa valseger.

Om korvätaren och hans Liberaler åker ur riksdagen och Magdalena Andersson ånyo blir statsminister händer däremot ingenting. Det kommer det nyliberala flytankaret Annie Lööf att se till. Det blir fyra trista år. Det är dock betydligt bättre än det paradigmskifte vi har framför oss om de onödiga Liberalerna lyckas rädda makten åt SD.

Hursomhelst, Jonas och jag har minst fyra trygga år kvar i Sverige. Eftersom vi är vita.

För övrigt anser jag att…

… SVT:s slutdebatt mellan partiledarna var en förolämpning mot oss alla. Konfettisnack med ständiga avbrott och myller av orimliga siffror som ingen hinner bemöta. Det var bättre förr.

… det värsta med den misslyckade debatten var att ingen fick tid att bemöta påståendet att alla invandrare förstör Sverige. En miljon invandrare går varje dag till jobbet och berikar vårt land.

Följ ämnen i artikeln