Hon var den bästa krigskorrespondenten någonsin
Från Steve, en svenskamerikansk kompis som kinesat hos mig några dagar, kom ett tackmejl med tillägget: ”… och nästa gång ska vi snacka mycket om Martha Gellhorn”.
Han hade, liksom jag, blivit fascinerad av att kvinnor blir framstående krigskorrespondenter.
Frågan blir aktuell, när på torsdag Magda Gad i radio gör ett ”Sommar”. Hon pratar om ”hur människan, inklusive jag själv, förändras av krig. En mycket obehaglig och närmast ondskefull förändring, där liv och död, rätt och fel, smälter ihop. Men att vittna om vad som händer i krig är ett uppdrag jag är beredd att dö för.”
Stora ord. Kanske sanna. Magda är en exotisk, medelålders dalkulla med svart hår, vita tänder, omålade naglar, fylliga läppar och sneda, kisande ögon. Utseendet var bestickande. Jag bad henne beskriva det.
Hon svarade: ”Som rustad för krig… och jag ser ut som en mongol.”
Magda, som bloggar i Expressen, är vår tids ess i krigsrapportering. Hon har talang och tålamod, hon är egensinnig och envis, saklig och snabb.
Hon liknar den bästa krigskorrespondenten någonsin, Martha Gellhorn, som i en biografi beskrevs: ”She was striking looking, confident and fearless.”
Är det detta, mejlade jag till Steve, som förenar dem?
När jag i våras var i Mosul och i den fridsamma kurdiska grannstaden Erbil flera gånger pratade med Magda funderade jag över kvinnor som krigskorrespondenter. De har funnits länge och flera av dem tillhör eliten. Jag har lärt känna några av dem - dock inte Gellhorn.
Gellhorn var reporter från spanska inbördeskriget 1937 till invasionen av Panama 1989. Snacka om lång karriär. Gellhorn och Ernest Hemingway möttes 1936 i Spanien och blev ett kärlekspar. Hon gav Hemingway inspirationen till ”Klockan klämtar för dig”. Hon stod inte ut med hans krökande och ordnade skilsmässa.
Hennes stil i tidskriften Colliers var elegant och intensiv. Vid andra världskrigets fronter fångade hon soldaternas röster. Hon var tydlig i sina sympatier och sa: Only fools resort to all that objectivity shit.
Claire Hollingworth däremot lärde jag känna under mina år i Hongkong . Hon dog tidigare i år 105 år gammal. Hon gjorde århundradets scoop, när hon 1939 ensam bevittnade Hitlers anfall över gränsen till Polen. Hon täckte andra världskriget, Algerietkriget, Vietnamkriget och fler. En brittisk tuffing som drack pilsner till frukost och sa: ”It’s just that I don’t feel frightened under machine-gun fire. The excitement of the job overcomes it.”
1991 fann jag henne i tårar i baren på den legendariska Hongkong Foreign Correspondents Club. Hon var - som alltid khakiklädd - bitter över att hennes redaktör på Daily Telegraph inte skickat henne till Gulfkriget. Hon var då 79 år. Som tröst bjöd jag henne på en G&T.
Det har funnits flera svenska kvinnliga krigskorrespondenter. Bäst av alla var naturligtvis Barbro Alving, signaturen Bang. Hon hade gjort succé som Dagens Nyheters skildrare av sommar-OS i Berlin 1936. När DN inte sände henne till spanska inbördeskriget åkte hon dit på eget bevåg som frilans. Hon gjorde finska vinterkriget och Tysklands invasion av Norge 1940 och Ungernrevolten 1956. Hennes grepp var att personligt berätta med självdistans och humor. Hon var en svår konkurrent och1969 var hon utsänd till ”utnötningskriget” mellan Egypten och Israel. Jag hade idén att intervjua de sista judarna på plats i Kairo. När jag kom till synagogan satt redan Bang där med blocket knäet.
På listan över stora kvinnliga krigskorrespondenter finns Christiane Amanpour, en persiskbrittisk flyktingflicka som i CNN på nittiotalet tog hem belägringen av Sarajevo till världens TV-tittare. Där finns också Marie Colvin, en amerikanska som i Homs, Syrien för fem år sedan avsiktligt mördades av Assad, samt Alex Crawford, en 54-årig fyrabarnsmamma som av Sky News skickas till de farligaste platserna.
Aasne Seierstad, en norska, blev en beundrad gäst i den svenska vardagen, när Irakkriget 2003 bröt ut. Alla svenska korrespondenter flydde fältet. Seierstad, en frilansare, stannade och rapporterade för SVT och Dagens Nyheter.
Johanne Hildebrandt visade liknande företagsamhet och mod, när hon, en tågklarerare vid SJ som på en lokalredaktion i Karlshamn vidareutbildade sig till reporter, tyckte att alla tidningar skrev grötigt och obegripligt om Jugoslavienkonflikten. Hon skrev sin egen berättelse, fick den publicerad i Z och blev krigskorrespondent på riktigt.
Jag beundrade Hildebrandt, när jag såg henne röra sig i de bosniska krigszonerna i en obepansrad, begagnad jugge-Lada på randen till motorstopp.
När jag nyss betraktade Magda Gad göra sig redo för färd till fronten i Mosul noterade jag utvecklingen: det var hjälm, svart skottsäker väst, kängor och ett par urdyra splitterfria solglasögon. Hon såg ut som en huvudrollsinnehavare i ”Matrix”. Till en kostnad av 950 dollar/dag färdades hon i en pansarbil omgiven av två personliga livvakter. Livvakter? Krigskorrespondenter har ofta fixare, chaffis och tolk.
Men reporter med livvakt? Det var som bevittna en privat pansardivision.
Vad förenar dessa tuffa kvinnor?
Jag fann svaret i en bok i som beskriver Martha Gellhorn: She had a cold eye and a warm heart.