Ett vuxenliv slog ut i blom framför lunchgästerna
Den unga kvinnan talade ivrigt med krögaren och han lyssnade mer artigt än intresserat. När hon hade talat färdigt bjöd han henne på lunch, hon åt inte så mycket och bad om ursäkt för det, jag är inte så hungrig sa hon, det är jättegott men jag orkar inte äta upp.
Hon lämnade restaurangen med snabba, ivriga rörelser – på väg mot något.
– Sökte hon jobb, sa jag när dörren slog igen.
– Ja, men jag orkar inte ta in någon ny. Jag har lärt upp så många, jag orkar inte ta in en till, sa han.
– Hon har framåtanda.
– Jo, men det är mycket arbete att lära dem också.
Någon månad senare kom jag tillbaka till restaurangen. Den unga kvinnan serverade. Hon var kanske 20. Eller 22. Hon pilade mellan borden med snabba rörelser, ställde fram, plockade bort, snyggade till. Ibland stannade hon upp och svepte blicken över lokalen för att kontrollera att allt var bra och att hon inte hade missat något.
När hon kom med maten till mitt bord log jag mot henne och hon svarade med ett stort leende, oförställt och fullt av glädje.
Krögaren gick förbi en stund senare och viskade jag till honom.
– Du gav henne jobb i alla fall.
Han sken också upp och ryckte på axlarna.
– Jag var så trött. Det var därför jag sa nej första gången.
Sakta åt jag min lunch. Restaurangen fylldes. Den unga kvinnan hade det jäktigt och tog sig redan fram med vana rörelser i trängseln mellan borden.
Ett vuxenliv slog ut som en blomma framför våra ögon.
Under julhelgen skulle hon berätta för sin familj och släktingar om arbetet och de skulle lyssna intresserat på varenda detalj, säkert med en smula stolthet också. Det här jobbet har hon fixat själv. Och hon skulle berätta om den hygglige ägaren och kocken i köket och om gästerna, säkert med en del lustiga detaljer.
Och om ytterligare en tid, när den första ivern lagt sig, går hon hem på eftermiddagen med trötta steg och hon kommer att vederfaras den stillhet man känner efter en dags hårt arbete, en dag när man åstadkommit något.
Hon säger, jag orkar inte göra något i kväll, jag är så trött i benen och det surrar i huvudet, och hon är lycklig när hon säger det.
Och hon somnar tidigt och hon sover tungt.
Om ytterligare en tid längtar hon till helgen, inte häftigt, men hon ser fram mot ett par dagars ledighet när hon äntligen får ta det lugnt.
Det är livet som sätter sig, stabiliseras.
Snart kan hon ta ut riktningen. Fortsätta i restaurangbranschen? Studera? Söka sig någon annanstans?
Framtiden är öppen för henne. Den öppnar sig när man står på fast grund och känner, det här klarar jag.
Vad hon än väljer kommer hon alltid att minnas krögaren som gav henne chansen när hon steg in genom dörren en dag utan sol i november. Någon gång kommer hon att berätta för sina barn om lunchrestaurangen och dess gäster och vilket jäkt det var.
Jag såg krögaren där han stod bakom disken och tog emot beställningar och ibland med enstaka ord dirigerade sin nya medarbetare, och den unga kvinnan pilade runt med tallrikar i händerna. Och även min jul blev ljusare.