Boendena har blivit en slutstation – hjälpen kommer för sent
Den är vår svåraste framtidsfråga – och det talas alldeles för lite om den.
Vilken livskvalitet ska de äldsta ha?
Jag ser en ilsken 79-åring i en Facebook-tråd skälla Sveriges 5 600 biståndshandläggare för ”överförmyndare” och mena att de äldre själva ska få välja när de ska flytta in på ett vård- och omsorgsboende.
Det vore inte hållbart. Det handlar om service och omvårdnad dygnet runt som kostar kommunen ifråga i snitt 870 000 kronor per individ och år – och man ska vara noga med skattepengar.
Så att en del äldre som ansöker får nej är rimligt.
Men att en del kommuner bara nekar några få procent, medan andra säger nej till en fjärdedel av de sökande, är uppåt väggarna.
Det är en ojämlikhet som är vansinnig.
Ännu värre blir det när granskningen i 200 sekunder når de enskilda fallen, som visar att svårt sjuka och handikappade får nej, en del över 90 år.
Barn har rätt till förskola, men de allra äldsta och sjukaste inte till äldreboende – det är något som skaver.
Fram till år 2030 beräknas antalet 80-plussare öka med 50 procent, till 800 000 personer.
Då kommer det att finnas 3 300 personer som fyllt 100 år och fått telegram från kungen.
Var ska alla dessa personer bo, hur ska de leva?
Hemma i sin egen bostad, så länge det är möjligt, är svaret från kommunerna. Hemtjänst är billigare, och man måste få budgeten att gå ihop.
Med tanke på befolkningsutvecklingen tror jag att det kommer bli ännu svårare att få en plats på vård- och omsorgsboende i framtiden.
Det är den stora och tuffa framtidsfrågan, som det talas alldeles för lite om.
Är vi andra, som inte är där än, beredda på att mycket mer av våra skattepengar ska gå till äldres behov?
Alla som haft en äldre anhörig som behövt vård och omsorg vet att problemet ofta är det motsatta. Den äldre vill inte ha någon hjälp – och vill absolut inte flytta in på ”hemmet”.
När de anhöriga äntligen fått med sig den äldre personen på en ansökan, blir det ett totalt trauma om svaret blir nej. För då har processen gått så långt att man inte ser något alternativ.
Jag minns lyckan och lättnaden när min mamma fick plats på ett fint äldreboende direkt när hon sökte. Det var i Marks kommun där bara 3,5 procent av de sökande får nej.
Hon kom dit i rätt tid, och fick två år i trygghet på Solgård med ett allt större vårdbehov.
Det har de senaste åren, även före pandemin, skett en dramatisk ökning av människor som dör snabbt efter att de flyttat in på ett vård- och omsorgsboende.
Tio procent av dem som flyttar in dör inom åtta dagar. En femtedel är borta inom ett halvår.
Det tyder på att de fått hjälp alldeles för sent. Livskvaliteten hade kunnat förbättras, och livet förlängas, om omvårdnaden kommit tidigare.
I stället har boendena blivit en slutstation för de allra svagaste.
I juni 2016 var det 84 000 personer som bodde på särskilda boenden för äldre. I december 2020 hade antalet minskat till 77 000.
På många orter stänger man äldreboenden, eller lägger dem i malpåse.
Så det finns plats, och när någon ur de stolta äldre generationerna som vill klara sig själva äntligen ber om hjälp, ska den finnas.
Granskningen i 200 sekunder oroar.
Vad sker i de kommuner som ger avslag till 20 procent eller mer av dem som söker? Hur påverkar det livslängd och livskvalitet hos de äldre som bor där?