Ingvar Kamprad var Sverige, han var vår spegelbild

Han sålde tändstickor till grannarna redan vid fem års ålder.

Sedan växte han upp, inredde folkhemmet och förändrade världen.

Ingvar Kamprad var den svenska drömmen personifierad.

Berättelsen om det moderna Sverige har tusen kapitel, men det om Ingvar Kamprad överskuggar alla andra. För allt han var, det är allt vi är och någonsin har varit.

Han var vår arbetsmoral och vår stolthet över den. Den småländske pojken som vid fem års ålder började sälja tändstickor i grannskapet och därefter jobbade sig uppåt, framåt.

Ikea inredde folkhemmet och Kamprad blev symbolen för det nya Sverige – han förkroppsligade den svenska drömmen: ett land där jämlikhet lade grunden för att var och en skulle kunna bidra.

Han var vår skattemoral, vår givmildhet och vår snålhet. När klövern tickade in valde Ingvar Kamprad att flytta Ikea utomlands, till mildare skattebreddgrader. Samtidigt skänkte han hundratals miljoner till välgörenhet, inte minst till cancerforskning. Och så körde han en skranglig Volvo 240, trots att han hade råd att köpa hela Volvo.

Han var vår dubbelmoral. Å ena sidan en enkel pojke från landet som inte förändrats det minsta, en personlighet som fascinerade en hel planet. Å andra sidan en av världens rikaste människor, som inte var rädd för att använda sin makt.

Ett litet exempel av många: när jag intervjuade honom för studenttidningen Lundagård orerade han om sin enkelhet, men när han inte var nöjd med texten hotade han att strypa alla miljoner han skänkte till Lunds Universitet.

Han var vår godhet och naivitet. Han berättade för mig om sin resa till Nordkorea, då han ville ordna möbler till nordkoreanerna, men så blev det inte.

– Jag fick besöka diktatorn Kim Il-Sung, ”the Great leader”. Jag har aldrig sett ett sådant fint boende. Sedan såg jag trashankarna ute på gatan, det var ingen rolig upplevelse. Så jag gav upp tankarna. Det var en jäkla hemsk tillställning, sa Kamprad.

Till råga på allt blev han gripen vid gränsen mot Sydkorea. Godtrogne Kamprad var fast i flera dagar.

– Jag var dum nog att tro att man kunde lämna något litet bidrag genom att etablera oss i både Syd och Nord.

Ingvar Kamprad var också vårt mörka förflutna. Alla känner till hans forna nazisympatier, den antisemitism han likt tusentals svenskar aktivt stöttade men sedan försökte släta över.

Han var sedan människa nog att slutligen berätta och be om ursäkt.

Jag kan fortsätta i evigheter, men det spelar ingen roll. Det finns otaliga berättelser om Ingvar Kamprad och Ikea. De kommer alla att återberättas nu när han har somnat in. Vissa stämmer, andra inte.

Journalister som jag kommer att leta vinklar in i evinnerlighet, men egentligen är det lönlöst. Det finns ingen entydig bild.

Den enda sanningen är att den småländske pojken var mer än en medborgare, mer än en företagare, mer än en ikon. Mer än alla titlar och epitet, även om han själv inte skulle hålla med om det.

Ingvar Kamprad var Sverige, han var vår spegelbild.

För allt vi älskade och föraktade med honom, det är allt vi älskar och föraktar med oss själva.