Trendbrottet kanske hörs ända hit

Förbundskaptenen Pia Sundhage.

Världen hade just flyttat sig en centimeter eller två.

Det var i onsdags, ett mötesrum i franska Clermont. En grupp fotbollsproffs ­hade först inte trott sina öron. ­Sedan hade de tagit upp sina mobiltelefoner och börjat bildgoogla. Var hon snygg, den nya tränaren?

Det var en mycket typisk reaktion i en mycket icke-typisk situation. När Ligue 2-klubben Clermont nu anställde Helena Costa som huvudtränare var hon den första kvinnan någonsin i ett ­elitlag från ett större fotbollsland.

Ett beslut som ekade genom fotbollsvärlden.

Hela vägen till Solna rent av?

Där, i skuggan av en ekonomiskt blödande nationalarena, ­sitter representanter för Svenska Fotbollförbundet i ett nybyggt kontorskomplex och tänker på framtiden.

De har en del att fundera på.

Vem som ska fylla den där arenan när Zlatan lagt av, till exempel.

Som prognosen ser ut kommer det landslag som Zlatan och förbundskapten Erik Hamrén snart lämnar efter sig vara det sämsta på trettio år.

På tränarsidan är det minst lika dystert. När nu Svennis fastnat i Kina och Hasse Backe slutat finns ingen svensk tränare med inter­nationell erfarenhet som kan efterträda Erik Hamrén.

Ja, förutom en då.

Pia Sundhage.

Så sent som för två år sedan utsågs hon till världsfotbollens främsta damtränare. Som spelare har hon vunnit både EM-guld och VM-brons. Som tränare har hon vunnit två raka OS-guld.

Det finns bara ett problem: Hon är en kvinna som uteslutande har arbetat i en kvinnlig miljö.

Detta eftersom den enda kvinna som traditionellt har släppts in ­genom herrfotbollens grindar har varit träningsarenans mattant.

Anställningen av Helena Costa är ett trendbrott. Tränarjobbet har blivit alltmer teoribaserat. Det kräver intelligens, mod, mental styrka, ledaregenskaper, språkkunskaper. Det finns inga skäl till varför den arbetsbeskrivningen skulle exkludera kvinnor.

Och den som ifrågasätter Sund­hages meriter bör titta närmare på våra två senaste förbundskaptener.

Lars Lagerbäck, vår mest framgångsrike förbundskapten genom tiderna, hade aldrig tränat ett klubblag högre än i division 2 när han tog över landslaget. Som ­spelare var han bänknötare i de västerbottniska lokalserierna.

Nuvarande tränaren Erik Hamrén å sin sida hade visserligen en gedigen karriär som klubbtränare - men har inga meriter alls som spelare. Han ansågs vara direkt bollallergisk.

Pia Sundhage har själv öppnat dörren på glänt. Antytt att hon rent av kan tänka sig att börja som assisterande tränare.

Nu ligger bollen hos Svenska Fotboll­förbundet.

Vågar ni?

KVINNLIGA HERRTRÄNARE

I Sverige har ännu inget elitfotbollslag vågat ge en kvinna chansen som tränare. Motsatt väg har det däremot aldrig varit ett problem. I årets dam­allsvenska är till ­exempel de båda gamla storspelarna Torbjörn Nilsson och Stefan Rehn tränare för varsitt lag. Trots att de alltså inte är kvinnor själva.

MANLIGA DAMTRÄNARE

En enda kvinna har varit förbundskapten för ett herrlandslag i en lagidrott: Kristina Landgren Carestam som coachade innebandylands­laget på både herr- och damsidan. Hon vann VM-guld med båda lagen. Hon menar att skillnaden mellan att coacha herrar och damer mest handlar om psykologi.

Följ ämnen i artikeln