Nazisternas svineri kväver demokratins röster
Det är en solig lördag i Almedalen. Politikerveckan lider mot sitt slut och arrangörerna själva har bjudit in till vad som känns som veckans kanske viktigaste seminarium, för att diskutera hur vi stärker demokratin. Tillsammans ska Ahmed Abdirahman, Lena Lid Falkman, Jan Scherman, Zakia Elvang, Mia Stuhre och jag samtala om Almedalsveckans betydelse och förändring. Har veckan blivit ett elitistiskt, exkluderande mingelmecka eller är den en unik demokratisk mötesplats för både medhållare och oliktänkande som även kan ge plats åt röster som annars inte hörs i dessa sammanhang? Kanske båda? Ämnen som civilsamhället, demonstrationsrätten, Järvaveckan och politikernas roll i främjandet av demokratin har nämnts inför. Det känns som att frågorna brinner av aktualitet och jag känner mig hedrad att vara inbjuden.
Seminariet ska börja – men Jan Scherman är inte där. Han har lämnat återbud.
Jag får reda på det först i efterhand, för jag är inte heller där. Jag har tvingats åka hem.
På grund av nazisternas våld, hot, trakasserier och förföljelse under Almedalsveckan har mina arrangörer och deras säkerhetsansvariga bedömt att jag måste lämna ön. Jag kan inte längre vara kvar av säkerhetsskäl. Nazisternas närvaro och svineri, försvarat med demokratins namn, i kombination med deras mål att störta demokratin, är alltså anledningen till att samtalet om hur vi stärker demokratin och Almedalsveckans roll i detta inte kan genomföras som planerat. En makaber och djupt sorglig ironi.
Några dagar tidigare står jag intill en gågata mitt i Almedalen. Människor springer i panik och skriker av rädsla. Vad är det som händer? Är det ännu värre den här gången? Jag hör personer ropa efter polis upprepade gånger. Nazister som slår en kvinna utanför en förening med israeliska förteckens tält. Hon ligger på marken, omkring henne stora män. Flera andra blir slagna eller knuffade. Var är polisen? Var är dom?! Det tar för lång tid. Så kommer polisen och tumultet upphör. För tillfället. Just här.
Hur många kvinnor har blivit misshandlade av nazisterna nu? En kvinna går omkring med armen i gips och ett rött, varigt öga. Hon var nära att förlora synen. En annan slog bakhuvudet i gatan efter en attack. En gråtande flicka blev omringad av nazister och kallad för hora. Jag har sett många gråta under veckan. Av rädsla men även av sorg. Så här ska det inte vara. Kvinnor är rädda för sin säkerhet – ja för sina liv.
Var är nazisterna nu? Vi är på spänn hela tiden. Flera av oss är måltavlor. Nazisterna säger våra namn, punktmarkerar oss, fotar våra ansikten, omringar, hånar och spänner blicken i oss. De vill skrämma demokrater till tystnad och provocera fram reaktioner. De fick nämligen polisens tillåtelse att komma hit och göra just det. Nazisterna ges tillstånd att nyttja sin yttrandefrihet för att kväva andras, dem som behöver den mest.
De kommer! Nya rykten hela tiden. Ytterligare personer har blivit hotade. En man har blivit nedslagen. Jag ringer min kompis, orolig för att hon går ensam. Är du galen?! Nazisterna fotograferar och filmar mig när jag polisanmäler en händelse. Vi är ansatta men inte överraskade. Redan innan veckan hade börjat visste vi att det är oss de avser när de pratar om oliktänkande och förrädare. Vi har fått hotbrev hemskickade, undertecknade nazisterna. Flera av oss är uthängda på deras hemsidor. Nu ränner de omkring och begår brott alldeles i vår närhet – och polisen som har gett dem tillstånd har uppenbarligen inte kontroll.
Jag utgår från att poliserna på plats gjorde sitt yttersta – men det var inte tillräckligt för att det skulle vara eller kännas tryggt. De var för få och nazisterna kunde ställa till med ny skit hela tiden. Tillståndet polisen gav terrorgruppen innebar att många röster tystades, att personer åkte hem eller aldrig ens vågade komma av rädsla för att polisen inte skulle ha kontroll – och det hade de inte heller. De hade inte kontroll nog att skydda oss meningsmotståndare. Oss demokrater. Oss feminister, judar, rasifierade, bögar, flator, transpersoner, icke binära, antirasister och personer med funktionsvariationer. Som nu är ännu räddare än tidigare. När nazisterna talar på sitt torgmöte och i en skämtsam ton kungör att de vill införa koncentrationsläger igen så vet vi att det är oss de vill förslava, tortera och mörda först. Och vi vet att det är polisen som egentligen ska skydda oss.
Jag vill kunna säga att detta är en överdrift, en karikatyr och ett dåligt skämt. Klart nazisterna inte säger så, och skratta åt dem precis som de skrattade åt oss. Men tyvärr är det precis såhär illa.
Nazisternas ledare presenterade det nya projektet ”RAUS” (med tyskt uttal och tillhörande manér). Det är förkortning för ”rehabilitering för antifascister, utlänningsvurmare och sionistlakejer”, i vilket de med olika medel ska ”hjälpa” svagsinta människor som inte kan hålla sig från att förråda sitt folk. De ska bedriva lägerverksamhet, där oliktänkande ska komma på bättre tankar genom lite ”hederligt kroppsarbete”, samt ”avlusas” och ”duschas”. Nu skrattar nazisterna. Jag vill kräkas.
Jag är så jävla rädd. Rädd för det fysiska hotet, men framförallt för följden och den uppenbara utvecklingen, den som drabbar demokratin och samhället direkt. Att den fientliga politik partier som SD och Alternativ för Sverige för hamnar i skymundan på grund av nazisternas framfart, samtidigt som de förra framstår som ofarliga i skuggan av de senare. En otäck spiral. För åtta år sedan pratade vi om SD:s kostymklädda rasism, kvinnofientliga politik och förakt mot hbtq-personer. I dag slår nazister ner kvinnor på gatan, stjäl pride-flaggor och skriker ”krossa homolobbyn”. Samtidigt lägger de sig till med en retorik som inkluderar bokbord och ”kom och diskutera med oss”. Förskjutningen sker gradvis och går relativt obemärkt förbi. Dag blir till natt i landet som stolt kallar sig en humanitär stormakt.
Detta blir tydligt i Almedalen där förändringen syns från år till år. Där Olof Palme höll sitt berömda tal om en vision för Sverige. Även om det kan låta klyschigt kan jag inte hjälpa att tänka på honom när jag går omkring i Visby. På personen och talet som var startskottet för Almedalsveckan och platsen dit vi återvänder för att utöva demokrati. Vilken sorg och besvikelse skulle han inte ha känt om han såg det här? Just sorg, besvikelse och skräck är tyvärr känslor som sammanfattar Almedalsveckan i år. Ett oerhört misslyckande – i demokratins namn.
Jag vet inte vad som sades på seminariet, för jag kunde inte komma. Men jag vet att under Almedalen förblev viktiga ord osagda och avgörande perspektiv förbisedda. Precis som de antidemokratiska krafterna vill.