Det har blivit svårare att försvara min rätt att älska Allens filmer

Woody Allen.

Vänster underarm.

Jag brukar säga att jag var packad när jag tatuerade in en av Woody Allens filmrepliker där.

Men typsnittet avslöjar mig. Ingen snubblar in till en fylletatuerare i Phuket och ber om fyra ord skrivna i Windsor Light Condensed, det obskyra typsnitt som Allen använt i sina förtexter ända sedan ”Annie Hall”.

”It’s like anything else” står det på armen. Sista repliken i Allens kanske mest utskällda film, ”Anything else”.

Inget mästerverk, men en rätt underbar liten film. Kritikerna hatade den. Filmbolaget tog till och med bort regissörens namn från affischen.

Efteråt kan jag se att det var en trohetshandling; att tatuera in en av sina idolers mest missförstådda filmer.

Fyra lösryckta ord som dessutom sätter fingret på både humorn och allvaret i Woody Allens nihilism. En ständig längtan efter att hantera livet med en axelryckning, utan oro eller kontrollbehov, utan att ständigt höra det där mullret i bröstkorgen.

När jag i tonåren råkade hyra ”Små och stora brott” på All-Video i Falköping visste jag ingenting om Woody Allen.

Än mindre att han dumpat Mia Farrow och blivit ihop med hennes 19-åriga adoptivdotter Soon-Yi.

Med åren har jag med en dåres envishet försvarat rätten att älska hans filmer, utan att behöva försvara hans snåriga privatliv.

Men det blir allt svårare.

Häromåret kom anklagelser om hur Woody ska ha förgripit sig på sin egen adoptivdotter Dylan.

Regissören förnekade förstås. Och har presenterat en rad bevis för motsatsen. Samtidigt är det svårt att bortse från dotterns egna ord.

Under förra veckans Cannesfestival fick debatten ny fart när sonen Ronan stöttade sin syster i Hollywood Reporter.

Det enklaste vore förstås att fortsätta hävda att man måste separera privatpersonen Allen från regissören Woody.

Lex Roman Polanski: ”Chinatown” anses fortfarande vara en mästerlig film trots att regissören våldtagit en trettonåring. Lex David Bowie: queerteoretiker tycks inte slutat älska hans musik trots att Bowie som vuxen rockstjärna låg med fjortonåringar.

Men jag börjar alltmer glida över i att det inte går att frigöra filmerna från Woody Allens psyke.

De är alltför personliga. Tonträffen är för unik. Det är inte bara Woody Allens berättelser och humor, inte bara att han förfogar över en av filmhistoriens vassaste pennor. Det är också något annat som gjort att jag alltid kunnat tycka om även hans svagare filmer. Den skoningslöst nihilist­iska blicken. Den oresonliga nattsvarta humorn.

Och nu präglas hela filmbranschen av samma nervösa tystnad som ekar inuti mig, samma obehag, samma lätta illamående. För vad säger anklagelserna om alla oss som älskat hans filmer? Som invest­erat känslor och tankar, som identifierat oss, skrattat, ryst?

De allra flesta av oss kommer antagligen resonera som hustrumördaren i Allens ”Små och stora brott” från 1989:

”This is reality. In reality, we rationalize. We deny or we couldn’t go on living.”

Jag ska göra mitt bästa för att inte tatuera in det.

Väg in till Woodys filmer

Svenske författaren och regissören Stig Björkman har skrivit den underbara intervjuboken ”Woody om Allen” – en bok som jag läst sönder och samman genom åren. Fungerar utmärkt både för den som är besatt av amerikanens filmer och den som vill få en introduktion.

Väg bort från Woodys filmer

Googla orden ”Re-watching Woody Allen” och du finner den artikel där Esquire trösk­at igenom ikon­ens produktion på jakt efter dialoger eller teman som anknyter till anklagelserna om sexövergrepp.

Följ ämnen i artikeln