Det visar hur hjärtlösa människor kan vara

Patti Smith under hyllningsframträdandet till Bob Dylan i Konserthuset.

Jag kan inte sluta tänka på Patti Smith.

På scen i Konserthuset stod hon för att sjunga för kungafamilj och regering och utländska dignitärer och tv-kameror som förmedlade Nobelfesten till världen.

Mörk kostym, vit skjorta, det långa, gråa håret utsläppt. Bob Dylan är årets pristagare i litteratur och Smith valde att framföra en av hans sånger.

En akustisk gitarr, en orkester som känsligt och försiktigt slöt upp. "A hard rain’s a-gonna fall" inleddes smakfullt.

Men en bit in i andra versen av kom sångerskan av sig. Hon försökte igen, läpparna rörde sig, men inga ord formades. Hon tittade vädjande på bandledaren och frågade om de kunde börja om. Hon log generat och vände sig till publiken.

"Jag ber om ursäkt. Jag är så nervös".

I sociala medier inleddes en tävling i hån och nästa dag trumpetade Svenska Dagbladet: "Patti Smiths hjärnsläpp i rubrikerna världen över".

Jag vet inte varför jag inte kan sluta tänka på detta.

Kanske för att sättet som Smith hanterade sitt misstag på var så uppriktigt och värdigt. Kanske för att hennes osäkerhet påminner mig om mig själv. Kanske för att de hårda reaktionerna är ett så tydligt exempel på hur hjärtlös människan kan vara inför en medmänniskas tillkortakommanden.

Publiken i Konserthuset, som inte befann sig i skydd av tangentbordets anonymitet, ett skydd som tycks göra någonting fult med oss, stämde upp i en varm applåd och Smith kämpade sig i mål.

I en essä i tidskriften The New Yorker skrev artisten om sitt framträdande några dagar senare. "A hard rain’s a-gonna fall" var hennes första förälskelse i Dylan. Hennes mamma hittade skivan i en reaback och köpte den åt sin 16-åriga dotter för pengarna hon fått i dricks.

"Han ser ut som någon du borde gilla", förklarade hon.

Det var inte så, skriver Smith, att hon plötsligt glömde orden. De fanns där. Men känslorna blev för många och för starka.

Vid frukosten på Grand Hotel nästa morgon tröstades hon av några Nobelpristagare. De sa att de såg hennes framträdande som en metafor för deras egen kamp.

Och på nätet fortsatte tangentbordskrigarna sin avhumaniserande mission.

Kanske är det så enkelt som att Patti Smiths åtta minuter på Konserthusets scen var en berättelse om att vara människa.