Flödet fylls av barn som ler – eller förblöder
Den här sommaren.
Varannan bild föreställer leende barn insvepta i prickiga badlakan.
Varannan visar barn som förblöder i sanden.
Mitt facebookflöde är absurt. Ansikten förvridna av sorg. Kladdkaka med glass. Skändade kroppar. Solnedgång vid lantstället. Badande barn. Söndersprängda barn.
En gammal skolkompis skriver med stora bokstäver: KAN MAN GÖRA NÅGOT?
Den här sommaren, vår tids två viktigaste konflikter flammar upp samtidigt. Ukraina och Palestina. Hur nära det kommer oss?
Ganska nära.
Under några julidagar känns det så: Folk bryr sig. Världen angår oss.
Men politiskt?
Att världen står och väger – kommer det ha någon inverkan alls på höstens riksdagsval? Kan vi vänta oss heta diskussioner om vilken roll Sverige bör och kan ha i en värld som skälver?
Antagligen inte.
Ofta hänvisas det med darrande röst till Sveriges framstående historia av internationell solidaritet. Palmes tal. Apartheid. Vietnam. Chile. Satans mördare.
Det är en rätt skev självbild. Ukrainakrisen och övergreppen i Gaza borde utan tvivel kunna väcka en hel generations politiska vrede. Men det lär inte hända:
politiskt brukar svenskars intresse stanna vid nationsgränsen. 68-vänsterns kamp för Vietnam var ett undantag.
Vi svenskar skiter i omvärlden.
Inför valet 2010 frågade SCB väljare vilka frågor de tyckte var viktiga. Utrikesfrågor kom på sjuttonde plats. En procent.
Som alltid.
Ointresset leder ibland till viss förvirring. Eftersom partiernas inställning till exempelvis Palestina knappt diskuteras känns det alltid lite som ett lotteri när
svenska regeringen uttalar sig.
Den senaste veckans inkonsekvens har varit talande. Å ena sidan Ukrainakrisen där Carl Bildt red ut som en skjutglad cowboy. Med absurd tvärsäkerhet pekade han – långt före någon annan – ut ryska separatister som skyldiga för nedskjutningen av det malaysiska flygplanet. Redan i mars var utrikesministern tydlig gällande Ukraina: ”Vi kommer aldrig acceptera att man med militärt våld sliter loss delar av länder.”
Å andra sidan Gaza: tydligheten ersatt av lågmält mummel. Kortfattade uttalanden som inte sa någonting annat än att Israel har rätt att försvara sig militärt. Något som hittills bland annat inneburit att man skickat raketer mot småkillar som letar efter krabbor på stranden.
En möjlig förklaring kan vara att de svenska regeringspartierna i flera år haft svårt att enas i Palestinafrågan. Men det vet ju nästan ingen. Frågan debatteras sällan.
Istället väntas skolan bli den stora valfrågan i höst. De svenska barnen, insvepta i prickiga badlakan. Hur ska det gå för dem?
Den svenska neutraliteten?
På senare år har den svenska neutraliteten blivit alltmer ifrågasatt. Existerar den ens längre? Magnus Christenson, forskare vid Försvarshögskolan, sa
häromåret i SvD att svenska regeringen – snudd på i smyg – blivit en aktiv samarbetspartner till Nato. En partner som USA kan räkna med.
Nato eller ej?
Men bör Sverige därmed ta steget fullt ut och gå med i Nato? För ett år sedan svarade en tredjedel av svenskarna ja på den frågan. Men efter att Ryssland flyttat fram positionerna i Ukraina har intresset svalnat. Endast tre av tio säger nu ja, enligt Sifo.