Kriget har kommit till den journalistiska vardagen
Donald Trumps fingrar fanns inte på avtryckaren vid något av de fyra journalistmord som chockat Europa de senaste fyra åren.
Men ingen ligger på ett mer handfast sätt bakom förändringen där modiga journalister gått från oberörbara samhällspelare till legitima måltavlor.
Den holländske kriminalreportern Peter de Vries sköts kallblodigt ner på öppen gata i Amsterdam. Han kan bli den femte framstående journalisten i Europa som mördats de senaste fyra åren för att hen utmanat mäktiga krafter.
En typ av övergrepp på samhällsordningen som vi tidigare bara förknippat med diktaturer och auktoritära regimer som i Ryssland där mordet 2007 på reportern Anna Politkovskaja bildat skola, men som nu på allvar även plågar demokratier.
Det började med den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galitzia som sprängdes till döds i ett bilbombsattentat 2017. Hon avslöjade kopplingar mellan Maltas spelindustri, organiserad brottslighet och penningtvätt vars spår ledde till ledande politiker.
Året efter mördades den slovakiske journalisten Jan Kuciak som var på väg att avslöja ekonomisk brottslighet på hög nivå.
Samma år ströps den bulgariska journalisten Viktoria Marinova efter att i ett tv-program intervjuat två grävande journalister som avslöjade höga politikers förskingring av EU-bidrag och budgetmedel.
Tidigare i år sköts den kände grekiske kriminalreportern Giorgos Karaivaz utanför sitt hem i Aten med sex skott.
Med Peter de Vries ser vi ut att få ett nytt journalistmord i ett land som i demokratisk tradition är mycket likt Sverige.
Det är naturligtvis en samverkan av olika faktorer som bidragit till detta. Men en grundläggande förändring som inträffat de senaste fem åren är det ökande hatet mot journalister i allmänhet.
Borta är den tid då journalister självklart ansågs representera den tredje statsmakten vars uppgift var att granska och avslöja hur makten i form av politiker, företagsledare och andra viktiga individer skötte sig.
Legendariska reportrar som Carl Bernstein och Bob Woodward som avslöjade Watergate-skandalen och tvingade president Richard Nixon att avgå betraktades som hjältar.
En del av showen
Journalister ansågs vara oberörbara i den mening att de agerade på uppdrag av alla medborgare för att skapa ett bättre samhälle.
I valrörelsen 2016 var jag själv en kugge i detta maskineri när jag bevakade det amerikanska presidentvalet.
Smädande av media var ett fast inslag på Donald Trumps valmöten.
Vi journalister var samlade i en fålla någonstans i lokalen och han brukade peka mot oss och berätta för publiken hus hemska vi var, hur vi medvetet ljög om hans kandidatur och sakers tillstånd i samhället.
Senare gick han över till att kalla journalister för "folkets fiender".
Publiken brukade vända sig mot oss när Trump öste ovett över media och bua högt.
I början kände jag inget obehag. Jag tog det inte så allvarligt utan såg det mer som en del av Trumps show, som ju hans valmöten till stora delar var.
Men när han sedan blev president fortsatte Trump sitt krig mot media. När ledaren för världens mäktigaste nation ser som en av sina främsta uppgifter att förtala den press som är satt att granska honom riskerar det givetvis att underminera förtroendet för journalister i största allmänhet.
En gräns är passerad
Trump underkänner den grundläggande roll som journalistiken ska fylla vilket fått följder för pressfriheten över hela världen och för reportrars säkerhet.
I dag fylls journalisters inboxar av hat och hot.
Detta utnyttjas av andra krafter som inte heller vill se sig granskade eller få sina mer eller mindre skumma affärer exponerade av reportrar.
Förr var ett mord på en journalist en ohygglig händelse. En gräns få var beredda att passera. I dag är fortfarande flera av journalistmorden i Europa olösta.
Donald Trump är inte ursprunget till att journalister förvandlats till måltavlor men han bär definitivt sin beskärda del av ansvaret.
Framväxten av sociala medier där människor i stort sett kan skriva vad som helst utan konsekvenser är en annan faktor.
När jag började i det här yrket för drygt 40 år sedan var rädslan för att bli dödad eller skadad i jobbet överhuvudtaget inte närvarande. Den blev det så småningom när jag började bevaka krig och konflikter runtom i världen.
När jag satt på Holiday Inn i Sarajevo under Bosnienkriget och kulorna ven genom luften utanför framstod riskerna som mycket påtagliga. Men jag kände mig ändå inte som en måltavla.
Tyvärr tror jag att väldigt många av mina kollegor i dag gör det. Kriget har kommit till den journalistiska vardagen. Vilket är en fara för demokratin och pressfriheten.