Politik reducerad till rabattkuponger

”Istället för att servera lösningar på detta problem halar regeringen upp sedelbuntar som ska hjälpa väljarna att glömma eländet”

Få länders politiker har omfamnat marknadsekonomi som lösning på människans problem lika entusiastiskt som i Sverige.

Så varför handlar valrörelsen 2022 så mycket om att rädda medborgarna från denna marknad?

Häromdagen kunde Ekot berätta att Kassagirot läggs ned. Många svenskar reagerade sannolikt på denna nyhet med en fråga: vad är det?

För de uppskattningsvis 85 000 personer, företrädesvis äldre, som använder denna tjänst för att betala räkningar över disk var beskedet desto jobbigare.

Regeringen samlad på Harpsund.

Att människor kan hamna i kläm vid teknologiska förändringar är inget nytt. Det intressanta här är att Sveriges riksdag fattat ett beslut om att det just ska kunna gå att betala räkningar kontant i hela landet. Något som nu kommer att bli svårt, enligt den ansvariga myndigheten Post- och telestyrelsen.

Hur är detta möjligt? Jo, beslutet att pensionera Kassagirot fattades inte av riksdagen utan av ett privat bolag, Clearon, som driver denna verksamhet.

Motiveringen till nedläggningen: affären är inte lönsam.

Det är i och för sig inte svårt att förstå, givet kombinationen av föråldrad teknik och en långsamt utdöende kundgrupp.

Men för att förstå varför beslutet ändå innehåller ett stort mått av vansinne kan vi pröva att sätta in det i ett annat sammanhang.

Ponera att chefen för riksdagsförvaltningen en dag skulle meddela att det är dags att dra ned rullgardinen för institutionen med hänvisning till en ”katastrofal rörelsemarginal”.

”När jag tittar mig omkring ser jag bara en massa kostnader och inga intäkter. Fattar ju vem som helst att det inte funkar”. Mycket riktigt skvallrar förvaltningens årsredovisning för 2021 om en förlust på hela 1,7 miljarder.

Ett snurrigt resonemang givetvis. Det ingår i en stats självklara uppgifter att bedriva en lång rad ”olönsamma” verksamheter. Som att betala räkningar kontant. Om de folkvalda tycker det är viktigt. Vilket de alltså gör.

Finansmarknadsminister Max Elger förklarade visserligen för DN att det var “väldigt bekymmersamt” att Kassagirot ska stängas. Men skyllde på den borgerliga regeringen.

”Självklart illustrerar det en av riskerna med privatiseringen”, förklarade ministern. Som om hans eget parti inte suttit vid regeringsmakten utan bara strosat runt som turister i Rosenbad i två hela mandatperioder.

Det är ganska typiskt. 

Finansminister Max Elger (S) har makten – men skyller Kassagirots död på de borgerliga.

Sverige är ett land som sticker ut när det gäller tilltron till marknaden som en bra vårdnadshavare av samhällsfunktioner: skola, sjukvård, apotek, post, järnväg, el, telekommunikation. Listan över avregleringar är lång.

Var och varannan svensk myndighet har omvandlats till affärsdrivande bolag, där generaldirektören tycks drömma om en framtid med analytikerträffar och profilintervjuer i Dagens Industri.

Somligt av detta har blivit bra, annat mindre lyckat, men den politiska uppslutningen har varit stor. Och när marknaden väl tagit över verkar det inte finnas någon väg tillbaka.

När det går snett reagerar många makthavare istället som Max Elger. Med ett par utsträckta armar. Det är inte vi, det är marknaden!

Det finns undantag: när marknaden beter sig på ett sätt som hotar det egna maktinnehavet. 

Detta har vi sett en rad exempel på under 2022. 

Socialdemokraterna lanserade på onsdagen ett högkostnadsskydd på el som kan kosta hela 60 miljarder.

Att den fria marknaden sätter ett elpris som är tio gånger högre i ena änden av landet än den andra tyder kanske på att avregleringen inte blev helt hundraprocentig trots allt. Istället för att servera lösningar på detta problem halar regeringen upp sedelbuntar som ska hjälpa väljarna att glömma eländet.

Tidigare har bilägare fått hjälp med bensinpengar.

Det är politik reducerad till rabattkuponger.

Socialdemokraternas andra stora löfte i valet är att göra något åt ett annat marknadsmisslyckande: finansifieringen av den svenska skolan. Även detta lär kosta tiotals miljarder om det blir verklighet.

Att staten ibland griper in kan självklart vara motiverat. Men det finns ett långsiktigt pris att betala. Hur ska vi övertygas att göra av med mindre el- och bensin om staten alltid sträcker ut en hjälpande hand när det blir för dyrt?

En annan akut fråga är de enorma skulder svenskarna dragit på sig, i sin tur ett resultat av en dåligt fungerande bostadsmarknad och en alltför slapp reglering av bankoligopolet.

Det innebär en risk, men staten har gjort sitt bästa för att bespara oss konsekvenserna.

Riksbanken har i många år intervenerat på räntemarknaden, vilket gjort det konstlat billigt att låna. Och när coronakrisen slog till gav sig myndigheten även in på bostadsmarknaden genom att köpa på sig obligationer för 400 miljarder och pressa ned räntan.

Samtidigt hjälpte regeringen via Finansinspektionen till genom att slopa amorteringskravet. När räntan nu stiger argumenterar bland annat Centerpartiet för att detta krav ska slopas permanent.

En åtgärd som återigen skjuter problemet på framtiden, eftersom lösningen blev för jobbig för viktiga väljargrupper.

Hur mycket i ett land som ska lämnas åt marknadskrafterna är en fråga om politisk uppfattning.

Men även den mest inbitne förespråkare för marknadsekonomi är införstådd med något som svenska politiker tycks ha missat: att den kräver tydliga regler och övervakning. Annars går det lätt överstyr.

Att Sveriges avregleringar, privatiseringar och marknadstänk inom offentlig sektor inte alltid har resulterat i optimala utfall är en insikt som för länge sedan nått de flesta svenskar med normalgod syn och hörsel.

Ändå envisas de stora partierna med att klamra sig fast vid vad som skulle kunna kallas “ett system  − två sanningar”. Marknaden ska styra utom när det kostar röster. Då gäller planekonomi. 

Därför har vi fått en valrörelse som mest påminner om en auktion.

Det är hög tid för politikerna att bestämma sig. Och för lite ärlighet mot väljarna.