Ingen vill ha med Adrianas misstänkta mördare att göra

Tre unga män med ansikten som utstrålar självsäkerhet.

Mördade de tolvåriga Adriana?

Det är första dagen i ännu en av alla dessa huvudförhandlingar om grövsta tänkbara brottslighet och frågorna vi alla ställer oss är än så länge inte i närheten av att bli besvarade.

Tre rader av åtalade i säkerhetssalen i Attunda tingsrätt, sammanlagt sex personer som misstänks för allt möjligt: mord, flera mordförsök, grova vapenbrott, grov misshandel.

Det är en svåröverskådlig serie brott som har begåtts och som hänger ihop, vapendom med nära anknytning till detta mål har redan avkunnats, i en annan rättegång avhandlas planerade mord som skulle genomföras som hämnd...

Ett gäng skulle skjuta medlemmar av ett annat gäng och en tolvårig flicka som inte hade någonting med konflikten att göra dog utanför McDonalds med pengarna till en hamburgare i sin hand.

Chefsrådman Tore Gissin, en rutinerad och milt humoristisk domare, tittar ut över församlingen och säger:

– Jag tänker inte köra ut er alla, även om ni har förtjänat det.

I stället lämnar han och nämndemännen salen för överläggning.

Anledningen är att åklagare Anna Svedin i går kväll fick ett mejl från fransk polis, nya chattar från knäckta mobiler, ett omfattande material.

Kanske innehåller de viktiga bevis. Åklagaren har ännu inte hunnit gå igenom materialet. Hon vet inte.

Försvarsadvokaterna bråkar. Anmäler hinder, som det heter. Kräver att rättegången skjuts upp tills inblandade parter hunnit läsa in sig på det nya. Vem vet, kanske ändras förutsättningarna i målet helt?

Deras inställning är begriplig. Men det är även åklagarens, låt oss köra på, vi avbryter om det nya visar sig vara viktigt.

Rådman Gissin och hans nämnd kommer tillbaka efter kort överläggning, det blir inget stopp, förhandlingen tillåts fortsätta.

De tre första dagarna ägnas åt åklagarens inledande redogörelse. Ramarna för processen sätts. Påståendena om vad de åtalade ska ha gjort läggs fram. Så även bevisningen.


Ett sätt att se på saken är att förundersökningen är mycket noggrant genomförd.

Den bygger i allt väsentligt på chattar från hackade mobiler, men här finns mer, en patron hittad i ett garage, dna från en mössa som knyter en av de åtalade till utbränd flyktbil, det är en tät väv, en indiciekedja som ser stark ut.

Men åklagare Svedin kan inte presentera vem av de åtalade som gjorde vad då Adriana mördades. Av det enkla skälet att hon inte har en aning om hur det förhåller sig med den saken.

Det är ingen idealisk utgångspunkt. Det gör åklagarens arbete svårare. Det är en svaghet som försvaret kommer att utnyttja.

Något påminner situationen om Malexander. Tre nazister åtalades för att ha mördat två poliser utan att åklagaren visste vem det var i trion som sköt ihjäl dem.

Det blev fällande domar den gången. Det kan det givetvis bli även denna gång.

Åklagaren trummade på. Pedagogiskt, översiktligt, timme lades till timme, lunch närmade sig.

På åhörarbänkarna trängdes journalisterna, kvällspressen, TV4, Ekot, SVT. I en angränsande sal med överföring av ljud och bild satt några elever från en högstadieklass som fått i uppgift att gå på rättegång samt ett par pensionärer.

Vi ser de åtalade bakifrån. Men på skärmar syns deras ansikten. Unga män, kortklippta frisyrer, lugna, koncentrerade, ibland viskar de med sina advokater.


Mördade de Adriana?

Vad rör sig i deras huvuden?

Skam, skuld, trots?

Först någon gång i december ska de höras. Först då får vi höra deras berättelser. De har nekat sig genom alla förhör. De kommer att fortsätta neka.

Viktig är den, denna rättegång. Viktig för Adrianas föräldrar, som sitter bredvid åklagaren och lyssnar koncentrerat.

Viktig för de brottsbekämpande myndigheterna, som bara klarar upp 20 procent av dessa dödskjutningar.

Viktigt för Sverige, som har tvingats vänja sig vid att mördarna går fria, att de verkar i ett territorium som i princip är laglöst.

Mycket står på spel, mycket är sig likt.

Men det här målet är också annorlunda. Det tar ett tag innan jag inser vad det är som skiljer.

Under rättegångar som dessa brukar de åtalade ha ett entourage på plats.

Flickvännerna som med sina dyra märkesväskor och trendiga kläder för tankarna till fotbollsfruar.

Grabbarna som stöddigt gör segertecken till sina häktade kompisar på andra sidan det skottsäkra glaset då de förs in i rättssalen.

Men i dag fanns inga stödtrupper.


Ingen vill ha med misstänkta barnamördare att göra.