Från dödsångest till mellanmjölk
Svante Lindqvist inleder sitt Sommar med stor dramatik och dödsångest.
Men fortsättningen känns mer som mellanmjölk.
Efter ett år i USA som Svante Lindqvist beskriver som sin och familjens livs resa väntar en stor operation av aortan som inte går som han tänkt sig. Han beskriver hur han blir fysiskt svagare, förlamad i vänster sida så han inte kan spela fiol länge och hamnar allt längre ner i kolkällaren. Ända tills hans fru måste köra honom till psykakuten.
Flera gånger befinner han sig i dödsskuggans dal.
En kunglig medalj och en resa i sovvagn med sonen till Stockholm för att hämta densamma blir vändpunkten.
Man anar början till en spännande livsberättelse. Men den kommer aldrig.
Strängt taget är det ingen berättelse utan ett urval av skärvor från ett långt och som det verkar innehållsrikt liv. Ett antal observationer som spänner över ett brett fällt. En svärm av namn korsar lyssnarens hörselgångar utan att man hinner reflektera över vilka dessa personer är.
Det är lite om förstörelsen av Malmbergets gamla stadskärna, om pappa och mamma, om barnen, om kompisarna i bandet.
Stundtals känns det lite väl internt.
Och att spela fyra av sina egna låtar måste väl vara lite av rekord i Sommar-sammanhang?
Men det finns en del pärlor.
Som när Svante Lindqvists första novellsamling om Malmberget fått lysande recensioner i lokalpressen utan att pappan nämner boken med ett ord. Författaren bestämmer sig för att också iaktta tystnad. Ända tills boken recenseras av Gunder Andersson i Aftonbladet. Då kan Svante Lindqvist inte hålla sig längre utan ringer pappa för att berätta. Pappans svar.
– Säger du det. Vad synd att vi redan köpt Expressen.
Kärlek förklädd till humor.
Programmet är också rikt på små filosofiska funderingar kring skapande i stil med "Det är längtan efter det enastående som är det viktiga, inte att faktiskt uppnå det".
Så nog blir det ihop med musiken en del förströelse i hängmattan.