Mejla

Oisín Cantwell

Eva köar och hoppas få se Ebba Busch

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Eva har kommit i god tid till dagens stora show, vilket inte hindrar att hon bara är trea i kön.

Det är tisdag i tingsrätten i Uppsala och en av Sveriges mest kända politiker ska möta en gammal man vi alla numera känner som Esbjörn i en tvist om ett hus.

Klockan ska strax slå tolv, än dröjer det en timme innan tillställningen ska börja, reportrar och fotografer köar i säkerhetskontrollen.

Eva, drygt 60 år gammal, ser ut att roas av uppståndelsen. Hon har hunnit före mediefolket och slagit sig ner i en soffa utanför salen hon hoppas få tillträde till.

I en annan värld hade dessa journalister i stället intresserat sig för storyn bakom ett pressmeddelande som denna tingsrätt släppt någon timme tidigare.

Aftonbladets  Oisín Cantwell på plats i Uppsala tingsrätt.
Foto: Björn Lindahl
Aftonbladets Oisín Cantwell på plats i Uppsala tingsrätt.

Åtal har väckts mot 56 personer i Uppsala, ett brottssyndikat är avslöjat, grova narkotikabrott, automatvapen och över 100 kilo sprängmedel hittade, åklagaren hävdar att det planerades attentat mot polisen.

Men nyhetsvärdering är ingen exakt vetenskap och straffrättslig tyngd är inte nödvändigtvis ett bra mått på vad som intresserar redaktörer och läsare mest.

Den är givetvis lockande, berättelsen om den kallhamrade politikern som inte vill höra talas om att en förtvivlad gammal man har ångrat sig och inte längre vill sälja sitt hus.

Särskilt sann är nu inte den versionen, tvister av detta slag innehåller i regel nyanser och gråskalor, så även denna, men mediedramaturgin valde den känslomässigt och moraliskt tacksamma vägen.

 

Eva hälsar på en kvinna i samma ålder, det är uppenbart att de är bekanta, lägger sin jacka för att markera sin plats i kön och går för att köpa kaffe i en automat.

Ärvda och sparade pengar gav henne möjlighet att sluta som lärare, gå i tidig pension och ägna dagarna åt promenader i naturen.

Ibland går hon på rättegångar, det är intressant säger hon, det lär henne någonting om livet.

Ett mål handlade om människorov. Någon var skyldig någon pengar för knark och tvingades in i en bil. Ett annat fall rörde ett mordförsök. En kvinna hade huggit sin partner i magen.

– Efter ett tag lär man känna andra som brukar komma hit. Vi är inte många som har det här intresset.

Juridiskt, säger Eva, har Ebba Busch troligen rätt.

– Men hur är det moraliskt? Jag har ingen klar uppfattning.

Hon tittar upp mot pressfolket, som knuffas och trängs ovanför trappan som politikern förväntas komma upp för.

Fem minuter före utsatt tid kommer Esbjörn, klädd i dunväst, glasögonen på nästippen, en jurist i kostym vid sin sida.

Målet ropas på, förvirring bryter ut bland mediefolket, var är Ebba Busch? Det visar sig att hon tagit en annan väg in och lurat journalisterna.

Denna förberedande förhandling ska ske i sal 1, men då intresset för bråket varit så stort har ytterligare en sal ställts i ordning i vilken ljud och bild med modern teknik förs över.

Eva lever ensam, har inga barn och berättar att det i pandemins tid är det svårt att umgås med vännerna.

Journalister har företräde till platserna, men hon tror att hon får en plats.

Än vet hon inte att parterna trekvart senare ska dra sig tillbaka för att tillsammans med domaren, en stackars tingsfiskal, undersöka möjligheterna till förlikning.

Än vet hon inte att en partiledare senare samma eftermiddag ska stå i en blåsig gränd utanför domstolen och inför 22 reportrar och fotografer berätta att bud och motbud har lagts och att parterna ska träffas igen.

Det står åtta personer i allmänhetens kö. De flesta är äldre. De ser förhoppningsfulla ut, men bara de två första blir insläppta. Sedan säger en vakt vänligt men bestämt att det är fullt.

Eva suckar. Hon var trea. Hon var så nära.

En enbent man hoppar förbi på kryckor. Han berättar att hans son varit inblandad i ett slagsmål. ”Det blev ungdomspåföljd”.

Konkurser, vårdnadstvister, rattfylleri. Det är en vanlig dag i en vanlig svensk domstol och anslagstavlan vittnar om drömmar som gått förlorade, människor som misslyckats, tragedier.

Vakten kommer fram till mig och säger att det finns en plats kvar i salen och att jag är välkommen att stiga på.

Jag svarar att jag ger min stol till damen i vitt hår i knut längst fram i kön.

Det sitter redan 15–20 murvlar därinne. Rapporteringen har sannolikt inte mycket att tjäna på ytterligare en bökar sig in.

Eva skiner upp, nickar vänligt och smiter in.

Publicerad:

LÄS VIDARE