I Sverige äter vi snart alla kattmat under kandelabrarna

Kattmatstanternas förlorade förmåner är naturens gång, men det är också ett pågående trauma, skriver Anna Björklund.

Kattmatstanter på Östermalm, har de kallats. Jag vet inte säkert om de finns på riktigt, men jag har alltid haft lätt att föreställa mig dem. De vars släktingar och försörjare lämnat dem, de som tassar runt ensamma på fina adresser i stora rum som de inte längre har råd att värma upp. Det är deras släktklenoder jag ser i skyltfönstret på Pantbanken, de vars vars titlar och efternamn inte betyder något för fogden. De som köper kattmat till middag för sin bittra pension, hellre än låta fasaden spricka.

Jag vet att många gillar att skratta åt dem, de som trodde att de var något. De skulle kanske inte suttit på så höga hästar, ha-ha! Jag, däremot, ryser. Deras förlorade förmåner är naturens gång, men det är också ett pågående trauma. Kattmatstanternas slitna pälsar och spröda, blekta frisyrer är inte bara en påminnelse om statusen de tappat, utan om livet som när som helst kan ryckas bort.

 

Nuförtiden ser man de vandrande kriserna på fler ställen än i de både hatade och mytologiserade sekelskifteskvarteren där jag bor. Det är överallt, från höger till vänster, som fantomsmärtor efter en försvunnen förmögenhet. Det är som att vi svenskar alla trevar kollektivt efter plånboken, efter de självklara resurserna som förr räckte till allt. Sedan minns vi, och kvar är maktlösheten och en plågsam erinran av fornstora dar.

“Vi står inför större utmaningar och problem än på många år”, sa Magdalena Andersson i ett tal i somras och ingen protesterade. Det är väl ungefär vad Jimmie Åkesson menar när han pratar om Sverige som “förstört”. För det handlar inte bara om usel ekonomi, dyra upprustningar och miljöomställningar, krig och oro. Borta är även Sverige som moralisk stormakt, som föredöme.

Alla vet det, partierna med. “För Sveriges bästa” läser jag på Centerpartiets pappskyltar på stan. Va? Det är så andefattigt att det känns som att syret tagits ur luften. 

 

Jag följer valupptaktens utspel och allihop går att invända emot direkt. Obligatorisk förskola för barn som inte kan språket? Nä, den överbelastade förskolepersonalen pratar inte heller svenska. Mass-screening för ADHD i problemområden? BUP-köerna är redan milslånga. Fler lärare och poliser? Hurdå, när utbildningarna redan har svårt att rekrytera? 

Varje fråga är sin egen atlantångare, instyrd på fel vatten. “För Sveriges bästa”? Är kaptenen full, var är myteriet?

Nä, det görs inga uppror. För sådant behövs hopp och energi, och det saknas i de svenska hushållen, som bär 5000 miljarder i lån och betalar stigande räntor. Partierna skriver checkar som folket ska lösa in vid valurnan, vi får löften om strömmen, soppan och kanske till och med en femhundring på skatten.

Det är elaka påminnelser om överflödet som inte längre är där. Som friherrinnorna jagade av fogden så klamrar vi oss fast vid det sista av en gammal identitet, vid det rika landet med det goda samvetet. I Sverige äter vi snart alla kattmat under kandelabrarna.

 

Följ ämnen i artikeln