Svenska män, sluta slå kvinnorna ni lever med
Två unga kvinnor försvinner. Två unga kvinnor hittas döda. En pojkvän och en manlig barndomsvän misstänks ha mördat dem.
De som skulle vara där för dem. Älska dem. Skydda dem.
Kvinnans kropp på rättegångsbilderna är gul och blå. Inte för att hon är insvept i svenska flaggan, utan för att hon i åratal har misshandlats svårt av sin sambo.
Det räcker nu, Sverige. Det räcker nu, svenska män. Sluta misshandla dem ni lever med, ska ta hand om, säger att ni älskar.
Hej, det är jag igen. Det har gjort extra ont att följa nyheterna de senaste veckorna.
Wilma, 17 år. Mördad.
Emilia, 20 år. Mördad.
De senaste offren över listan på kvinnor som misstänks ha blivit dödade av män i vårt land.
Min granne stoppade mig i trappen häromdagen. Såg helt chockad ut.
– Det var ju hemskt det där du skrev.
– Det där med att 37 kvinnor varje dag polisanmäler en misshandel, av en man de lever med? Är det verkligen så många?
– Ja, och tänk alla som inte polisanmäler.
Han skakar på huvudet. Ser blek ut. Skakad.
Jag vet inte om ni såg rättegångsbilderna som DN publicerade i veckan på en 24-årig tjej som fick gå under namnet Josefin. Bilderna, bevismaterialet, får vartenda hår på min kropp att resa sig i skräck.
Hennes ben, lår, rumpa, armar, bål och hals är svarta, lila, blå, gröna, bruna, röda, gula. Det syns nästan ingen vanlig hudfärg. Vartenda blodkärl sönderslaget. Öppna sår, blödande sår, knivsår, märken från gamla slag, hugg och benbrott, blandade med nya.
Josefins kropp är en karta som skriker kvinnohat.
Själv blev hon så van, att hon till slut inte såg det.
Den här natten blir misshandeln så grym, efter knivhugg, stryptag och slag med aluminiumrör och bälte, att till och med hennes partner inser att Josefin är nära att dö. Hon överlever och mannen kör henne till närakuten, efter att paret kommit överens om lögnen om fallet, som ska dras denna gång.
Men sköterskan på närakuten säger att skadorna är för allvarliga, att Josefin måste till sjukhus nu. Sen ringer sköterskan polisen. Anmäler misstänkt grov misshandel. Och mannen grips direkt vid sjukhuset.
På sjukhuset säger en undersköterska till Josefin: ”Jäkla unge, nu säger du som det är. Om du inte säger sanning nu, då dör du”. Och för DN:s Ulrika By berättar Josefin hur detta är första gången på väldigt många år, som det verkar som att någon tror på henne.
Den oändliga tacksamhet jag känner för modiga sköterskor, som själva med tårar i ögonen, vågar vara medmänniskor. Som inte står tyst och ser på. Utan som vågar gripa in. Vågar polisanmäla. Vågar prata på riktigt med offret. Mod som räddar liv. Vi måste alla inspireras mer av dessa kvinnor.
Josefin orkar prata om hopp, trots våldet, trots att hon bara har tussar av sitt blonda hår kvar på huvudet. Josefin avböjer sekretess av bilderna på hennes sönderslagna kropp i rättegången. Hon vill att våldet ska ses. Hon har rätt. Vi måste sluta blunda.
Vad du gör? Vad jag gör?
Fråga en kvinna om hon blir utsatt för våld. Fråga om hon behöver din hjälp.
Hon behöver bli trodd. Hon behöver bli sedd.
Visa varandra respekt därhemma. Barnen gör som vi gör, inte som vi säger.
Och ni som slår. Sluta nu! Och sök hjälp.