Bilderna skulle kunna vara från 1940
Kanske är det lika bra att vår åldrande lilla mormor inte hänger med i det som pågår, konstaterar jag och min polska kusin i facebookchatten medan bomberna faller över Ukraina.
Varför ska vi berätta för babcia att hon ska få uppleva ännu ett krig i Europa under sin livstid?
De är många i öst som har överlevt världskrig, kommunistvälde och murens fall. Och nu ska de åter tvingas se sin del av världen, den som historikern Timothy Snyder kallat “den blodiga jorden”, trasas sönder.
Ner genom generationerna i dessa trakter - nuvarande Polen, Belarus, Ukraina och baltstaterna, där miljontals människor mördats av antingen Wermacht eller Röda armén – har kunskapen sipprat om hur man ska bete sig när flyglarmen ekar på gatorna.
Folk vet. Skräcken och beredskapen för kriget är nedärvd här. Historien ruvar ständigt under böljande solrosfält, i kolgruvor och mörka urskogar.
Kievborna har tömt bankomaterna, stoppat kontanter i koffertar och staplat konserver med inlagd svamp och gurka. Tankat bilen, klätt sig varmt och gömt sig nere i tunnelbanan på Beresteiska Metro Station.
Bilderna på barnen med ryggsäckar och målarböcker i de underjordiska valven kunde lika gärna varit tagna under blitzen 1940, skillnaden är att fotona nu är i färg. Och att alla bär covid-munskydd.
I butiker gapar brödhyllorna tomma, som på Sovjettiden.
Ukrainska statliga järnvägen Ukrzaliznytsia meddelar att tågen nu går åt ett håll - västerut.
Så upprepar sig historien. Den blodiga jordens kartor ritas om igen.
Explosioner märks ut som små blixtar runt Dnipro, Odessa och Kharkiv. En ny järnridå dras mot Putins Ryssland. Åt andra hållet står Polen med öppna hjärtan för ukrainska flyktingar – vid samma gränser där man för bara några månader sedan sköt tårgas för att mota bort afghanska skyddssökande.
I Sverige tröstar statsminister Magdalena Andersson svenska barn som sett kriget på Tiktok. Hon hoppas samtidigt att ukrainska familjer ska söka asyl i något annat EU-land.
Flyktingarna kommer oavsett, i evighetslånga karavaner mot polska gränsstationer. En del till fots, mammor med barn i famnen, ännu en generation som får uppleva ett krig i Europa.
Väl på andra sidan gränsen möts de av det mest självklara i denna vansinniga värld: rykande hett te.
Frivilliga polacker delar ut värmande pappersmuggar som ångar trygghet, välbekanta samovarer och mormors örttepåsar med kamomill och pepparmynta.
För det finns något annat som förenar människorna här förutom den blodiga historien och det är teet, som alltid puttrar på spisen när man vill få någon att känna sig som hemma.