Karlsson blev en liten pojke som vill leka krig

Sverigedemokraterna är en av riksdagsvalets vinnare, sett till den procentuella ökningen sedan 2014, och ändå känns det helt tvärtom. Inte minst när man lyssnar på partiets anhängare och företrädare i veckan.

Det är uppenbarligen inte helt lätt att hantera baksmällan när man kalkylerat med att bli största parti, fått se molokna gäster lämna festen i förtid och tvingats dricka upp all champagne själv.

Sverigedemokraternas så kallade ”chefsideolog” Mattias Karlsson såg ingen anledning till eftervalsanalys. Istället eldade han på med sitt numera famösa Facebook-inlägg om den ”existentiella kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” som nu alltså faller på tappra sverigedemokratiska axlar att föra. Karlsson drog för säkerhets skull en parallell till (de mycket oklara) ockupationerna av Sverige som heroiska patrioter hållit stången och illustrerade avslutningsvis det hela med en målning av Karl XII och hans knäböjande karoliner.

Jag har full respekt för att många uppfattade budskapet som en hotfull flirt med fascismen. Själv skrattade jag rakt ut. Inte ens om någon hade bett mig att skriva en satirtext med SD som avsändare hade jag lyckats fantisera ihop så mycket nationalistisk kitsch på så lite utrymme. 

Mattias Karlssons visdomsord påminde mer än något om när Nordiska Motståndsrörelsen, partiets militanta kusiner, firar blot och lovar evig trohet till den ariska blodslinjen. Det var ett sorts sentimentalt gyckel med lika delar rashygieniska och statsbärande ambitioner. 

Detta var i onsdags. Då hade SD:s fotsoldater, för att tala med Mattias Karlsson, i två dygn rapat ur sig konspirationsteorier på diverse sociala medier om hur riksdagsvalet varit riggat. Vad hade hänt här egentligen? Partiet hade ju ägt internet den senaste mandatperioden. Gick retweets inte att räkna om i röster?

Sverigedemokraterna har med hjälp av sin hårda retorik och trotsiga profil länge åtnjutit privilegiet att framstå som de tuffa i svensk politik. Partiets maskulina frontlinje har påmint om killarna längst bak i bussen som pluggat upp sina betyg och kommit tillbaka för att utkräva revansch, allt till en svag doft av Dubbeldusch. Och åtminstone vi som är uppvuxna på landsbygden, med rejäla dialekter och på behörigt avstånd från ”Tjockholm”, vet att tuffhet är en mycket gångbar mellanmänsklig valuta. Sociala medier antar ofta skepnaden av ett högstadieuppehållsrum där de som hetsar mest får flest ryggdunkningar. Det är klart att SD trodde att de skulle bli störst under de premisserna.

I veckan passerade vi istället en tidigare oöverträdd gräns när det obevekliga löjets skimmer la sig över partiet och deras svårt paranoida internetsvans. Från att ha positionerat sig som en ostoppbar kraft i de senaste två riksdagsvalen hade SD gjort en oväntat svag valrörelse. De rättshaveristiska förklaringarna till valresultatet blev snabbt en källa till komik. Mattias Karlssons avslutande ”seger eller död” blev ett meme av en liten pojke som vill leka krig.

Alltihop såg plötsligt rörande töntigt ut.

Sverigedemokraterna är en av valets vinnare, men framstod snabbt som dess obestridliga losers. Det torde vara en katastrof för en rörelse vars framgångssaga bygger på motsatsen.



VEM TAR VEM?

De pågående förhandlingarna om att bilda regering är ett eldorado för partister och ledarskribenter som vill driva blockpolitik. Visst är det fantastiskt hur ofta slutsatserna om vad som är en ”självklar demokratisk princip” i regeringsbildningsfrågan sammanfaller med att vederbörandes egna politiska block ska ta makten?