Helena-utredningen är en rättsskandal
Sierskor, spritfester och honungsfällor.
Det hade gått att skratta åt polisens försök att lösa mordet på Helena Andersson, om det inte vore för att en oskyldig människa fick sitt liv förstört.
Tv-producenten Fredrik Undeviks tre avsnitt långa dokumentär om Helena Anderssons försvinnande 1992, som i veckan läggs ut på Viaplay, är en enastående journalistisk insats.
Den som drar långtgående slutsatser av seriens titel, ”Att lösa ett mord”, blir i och för sig möjligen besviken, då väsentliga frågor om en av de mest uppmärksammade gåtorna i svensk kriminalhistoria inte blir besvarade.
Icke desto mindre är det ett skakande avslöjande av polisiär inkompetens och en utredning som lämnar en del övrigt att önska, för att uttrycka saken i försiktigaste möjliga ordalag.
Låt mig få ta det från början.
Den 14 juni 1992 försvann 22-åriga Helena Andersson på väg hem från stadshotellet i Mariestad efter att ha varit ute och festat.
Hennes skor och ringar hittades några dagar senare i en hage. Spåren i övrigt är få och ännu 30 år senare är kroppen inte återfunnen.
En person som i pressen fått namnet Pilotglasögonmannen har genom åren och i varierande grad av styrka varit misstänkt för att ha legat bakom vad som av allt att döma är ett mord.
Pilotglasögonmannen träder fram i dokumentären. Han heter Klas Malmgren, blev förhörd första gången 1992 och huvudmisstänkt 1997.
Att polisen fick upp ögonen för denne man är i sig inte det minsta egendomligt.
Han och Helena Andersson kände varandra, de ingick i samma sällskap den aktuella kvällen och det finns vittnesmål om att han var fysiskt intresserad av henne.
Den kriminologiska erfarenheten lär oss att dessa omständigheter är fullt tillräckliga för att göra mannen intressant i en mordutredning.
Mindre imponerande är att polisen idisslar detta spår i 20 års tid utan att åstadkomma någonting.
Undevik rekonstruerar i dokumentären timmarna då Helena Andersson försvann.
Malmgren saknar alibi, men telefonsamtal till hans dåvarande sambo och ett möte med en gammal kompis på promenaden hem från krogen gör att det blir hopplöst att tidsmässigt få in honom i polisens scenario för hur mordet gick till.
Detta borde även utredarna kunna komma fram till, kan man tycka.
Men det ska möjligen inte ställas för höga krav på poliser som skickar en av Helena Anderssons ringar till Saida.
Sierskan råder dem att ”leta i mörka sjöar i Norrland” och slarvar sedan bort ringen, ett av de viktigaste bevisföremålen.
Inte heller framstår det som ett under av seriositet att föreslå att den misstänkte ska låta sig förhöras under hypnos.
Förhör efter förhör efter förhör har hållits med Klas Malmgren genom åren. Han har hela tiden nekat till att ha med Helena Anderssons försvinnande att göra.
2017, efter att ha varit misstänkt i 19 år, blev han plötsligt en morgon gripen och anhållen.
– Det var fruktansvärt. Jag ville ta livet av mig i cellen, säger Malmgren i dokumentären.
Efter nya, pressande förhör släpptes han dock senare samma dag.
Där skulle berättelsen om denna egendomliga polisutredning ta slut. Men det är nu den blir riktigt bisarr.
Något år senare tittar Malmgren och hans fru på SVT-dokumentären ”Operation Playa”, som skildrar hur polisen med okonventionella metoder sprängde en stor kokainliga.
En av de poliser som arbetat som undercover-agenter och infiltrerat narkotikaligan var ju ”Stefan” en man han tidigare varit nära vän med.
Stefan, som sa sig vara lastbilschaufför med uppdrag åt en logistikfirma, och Klas Malmgren blev kompisar 2007.
Den nye vännen lockade med lönsamma extrauppdrag och innan den misstänkte mördaren visste ordet av festade han i Göteborg med nya kollegor och körde runt en rysk oljemagnat i Stockholm.
De tog med honom på strippklubb, erbjöd sig betala om han ville vara ensam med en flicka och bjöd på resa till Amsterdam där han under egendomliga former pressades att berätta var han hade gömt Helena Anderssons kropp.
Det här låter som en fullständigt osannolik historia. Men Malmgren och hans hustru tog bilder på ”Stefan” och dennes påstådda sambo ”Marianne”.
Det är samma duo som deltog i ”Operation Playa”. Det är poliser, anställda av Sektionen för särskilda insatser.
När polisutredningen hade kört fast, när ingenting annat återstod, iscensattes av dåvarande rikskriminalen ett projekt som pågick ett år.
Sprit, erbjudande om prostituerade, rimligen för att skaffa hållhake, löften att flytta på Helena Anderssons kropp till en säkrare plats om Malmgren bara berättade var den var.
Men det fungerade inte.
Polisen beslöt sig då för en sista strategi. Utredare intervjuades i tidningar och tv, de vädjade till den misstänkte att han skulle erkänna.
– Det blev svårt att vara ute efter det. Mariestad är en liten ort. Folk kom fram och frågade om jag var mördaren, säger Malmgren i dokumentären.
– Det har varit fruktansvärt att vara huvudmisstänkt. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på det, lägger han gråtande till.
Han har blivit smygfotad och uthängd, hans hustru och barn har fått läsa mindre trevliga saker på Facebook.
Först 2019 avskrevs denne man som misstänkt. Efter 20 år.
Det var inte polis eller åklagare som hörde av sig och berättade nyheten. Han läste det i tidningen.
Detta är en rättsskandal. Klas Malmgren har utsatts för ett motbjudande övergrepp av staten.