Ulf Kristerssons klassamhälle är veckans fredagsfräckis

M-ledaren Ulf Kristersson.

Ibland ägnar jag mig åt Kvartal. Ibland ägnar jag mig åt att skriva kolumner om Kvartal, som den om Paulina Neuding och det trasiga fönstret. (Den senaste tiden har vårt kvarter blivit nerklottrat med ej kreativa taggar, men istället för att se grannskapet som ett trasigt fönster så letar jag efter lampor med sensorer på Clas Ohlson.)

 

För de av er som inte vet vad Kvartal är så tänker jag inte slösa tecken på att förklara det för er.

Men jag kan berätta hur jag uppfattar Kvartal.

Märk väl att det finns en tydlig distinktion, och det är nog så viktigt att påpeka det:

Min sanning är inte nödvändigtvis Kvartals sanning.

Jag ser Kvartal som ett ambitiöst grepp att skapa en plattform för diskussion och fördjupning i komplexa politiska frågor, bjuda in tvärsäkra gäster och sedan låta medieanvändaren skapa sig en egen uppfattning.

”Tänk själv”, brukar programledare Staffan Dopping avrunda Veckopanelen.

Tänk själv är fint, men ibland känns det som om det enda man har att välja på är att tänka på invandringen. Man tycks vilja locka fram något ekivokt om gränser eller minskade volymer för att sedan känna att man minsann är mer edgy än fjös-public service.

 

I senaste upplagan av Fredagsintervjun möter Jörgen Huitfeldt Ulf Kristersson i ett samtal om hur exceptionellt dåligt det går för Ulf och Moderaterna. Det är lång tid kvar till valet, men redan nu vill Kvartal veta hur Ulfs berättelse om Sverige skulle se ut, finge han bestämma.

Ulf börjar prata om vad alla tänkande människor känner, vad vårt land är, vad gemenskapen består i. Och så säger han det:

”Att möjliggöra nya klassresor i Sverige.”

Vilken ful och oskön mening.

Veckans fredagsfräckis, paketerad med blå band.

Ulf Kristersson har alltså inga problem med att leva i ett klassamhälle, men han brinner för att människor ska kunna färdas (enbart uppåt får vi förmoda) mellan klasserna.

”Man ska kunna lyckas, med egna ansträngningar, vad du själv gör har betydelse” ”det är dina egna ambitioner, dina egna ansträngningar som räknas”, säger Ulf.

”Det låter lite som the american dream”, säger Jörgen Huitfeldt.

 

Jag tycker att det låter väldigt moderat. Så som moderater känner och så som moderater alltid har pratat. Det var bara så festligt att höra om den där klassresan.

Eller han kanske menar klassresan han gjorde till Tel Aviv?

Jag vet vad ni tänker: det här är två kolumner till priset av en.

Men om jag knyter ihop det så här då:

Kvartal vill att vi tänker själva, och nu har jag gjort det och kommit fram till att Moderaterna fortfarande är Moderaterna.


Mannen som förgör: Jag roade mig med att titta på Donald Trumps presskonferens där han berättade om hur Abu Bakr al-Baghdadi, tillsammans med tre av sina barn flytt gråtande och skrikande och gnällande in i en tunnel innan han sprängde sig och barnen till döds.
Munnen som förför: Och allt jag kan tänka på under den osmakliga berättelsen om hur det gick till när amerikanska styrkor utplånade IS främsta ledare är ”Säger han verkligen Big Daddy”?