Är coronapandemin ett hot mot demokratin?

Är coronapandemin ett hot mot demokratin?

Trots alla varningar är det inte givet.

Missnöjda människor röstar på populister. Rädda människor på de som är vana att styra.

Just nu har en Salvini och Le Pen inte mycket att hämta.

500 makthavare presenterar ett upprop där det varnar för att coronapandemin utgör ett hot mot demokratin i världen. Bland undertecknarna finns personer som Carl Bildt och den tidigare amerikanske utrikesministern Madelaine Albright.

I viss mån har de rätt.

Många redan auktoritära ledare har passat på att utöka sina redan stora maktbefogenheter. I pandemin fotspår har den ena frihetsinskränkningen efter den andra klubbats igenom även i demokratier. Att i praktiken bli inlåst i sitt eget hem är ingen liten sak för de miljontals människor som levt under strikt "lock down".

Övervakningssamhället har växt till aldrig tidigare skådade nivåer med smittspårningsappar och tvångskarantän.

Men det finns en motsatt bild i den demokratiska världen.

 Italiens högerpopulistiske före detta ledare Matteo Salvini har fått se sina opinionssiffror dala kraftigt.

Stödet har ökat för traditionella partier och etablerade ledare. När det är en stor fara som hotar är det inte till höger- eller vänsterpopulister som medborgarna vänder sig utan till de som har lång erfarenhet av att styra på ett ansvarsfullt sätt.

Den trenden syns över hela Europa där populister med auktoritära tendenser tappar mark. Italiens högerpopulistiske före detta ledare Matteo Salvini har fått se sina opinionssiffror dala kraftigt. Detsamma gäller Frankrikes Marine Le Pen och tyska Alternativ för Tyskland. Liksom för övrigt Sverigedemokraterna.

Efter flera år av exceptionella framgångar för högerpopulisterna har coronapandemin så här inledningsvis varit rena kallduschen för dem.

Coronapandemin har varit en kalldusch för Frankrikes Marine Le Pen, skriver Wolfgang Hansson.

En vanlig förkylning

När pandemin slog till var många av populistledarnas reaktion att slå bort oron över den nya sjukdomen. Det var inget mer än en vanlig förkylning. Det var ett trick för att lura folket.

Det var inte vad rädda och oroliga medborgare ville höra. Istället samlades de runt sina traditionella ledare.

Det kom inte heller som någon överraskning att en av få europeiska ledare som inledningsvis spelade ner hotet från pandemin var Storbritanniens konservative premiärminister Boris Johnson som är en populistisk ledare inom ett traditionellt parti.
Johnson skroderade med hur han minsann hälsade på coronasmittade när han besökte ett sjukhus och att han tänkte fortsätta göra det. Resultatet blev en nära döden-upplevelse och en längre tids konvalesens.

Boris Johnson.

Det mest kaotiska och motsägelsefulla svaret i väst har kommit från USA:s Donald Trump som fortfarande bagatelliserar hotet från covid-19.

Inte heller det något som stärkt populisternas aktier. Coronapandemin kan rentav kosta Trump valsegern i november.

Faktum är att de fem länder som rapporterar flest antal smittade, USA, Brasilien, Ryssland, Indien och Storbritannien alla leds av populistiska eller auktoritära ledare. Även om den rankingen inte är justerad för folkmängd.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har fått ett kraftigt lyft i opinionen efter att under de senaste åren blivit mer och mer utskälld. Detsamma gäller statsminister Stefan Löfven och så gott som samtliga väl beprövade premiärministrar och presidenter som visat handlingskraft och vidtagit en rad extrema åtgärder som aldrig varit möjliga i "fredstid" men som tillfälligt accepterats av medborgarna i ett nödläge.

Stefan Löfven.

Politisk färg spelar ingen roll

Även i länder med många döda har de demokratiska ledarna haft väljarnas stöd. Det har också gällt de halvauktoritära regimerna i Polen och Ungern. Men i den kategorin har de utgjort ett undantag.

Avgörande för vad som händer framöver är hur coronapandemin utvecklas. Kan de länder som hittills lyckats hålla smittan stången fortsätta göra det eller kommer en andravåg i de nu återöppnade samhällena att slå tillbaka med full kraft?

Här spelar den politiska färgen på regeringarna mindre roll. Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Fredriksen löper lika stor risk att ryka vid nästa val som Norges Erna Solberg ifall pandemilyckan i deras länder vänder. Detsamma gäller för Stefan Löfven om Sveriges döds- och smittotal fortsätter att vara högre än våra grannars.

Motsatt kommer de som lyckas att belönas.

Bara för att populisterna blivit sidsteppade av pandemin innebär det inte att de är evigt dömda till en undanskymd roll. De kan utnyttja misstag som de etablerade ledarna gör i pandemibekämpningen och den ekonomiska kris som tveklöst förvärras, för att komma tillbaka i förarsätet.

När de gäller demokratin i ett större perspektiv är det människors egen inställning som kommer att fälla avgörandet. Ser man inskränkningarna i frihet som bara tillfälligt acceptabla i en extrem situation blir det svårt för ledare att behålla dem utan att mötas av motstånd.

Författarna till uppropet fruktar att folk ska vänja sig vid inskränkningarna och betrakta dem som normala. Risken finns givetvis men så behöver det inte bli om den enskilde medborgaren är beredd att slåss för demokratin.

Det är det förhoppningsvis många som är beredda att göra.