Jag är trött på att tvingas försvara etablissemanget
En kompis i Paris som jobbar med barn har fått erbjudande att vaccinera sig mot covid tre gånger och tackat nej samtliga.
Det är så mycket man inte vet om det här vaccinet, säger hon.
Jag tar ett djupt andetag och börjar parera hennes argument. Nej, det är extremt få som dött av vaccinet i sig, ja, man kan bli sjuk efteråt i alla fall men risken är jättemycket mindre och nej, covidvaccinen har inte hastats fram och ”hoppat över” en massa normala kontrollinstanser. Jag låter som Folkhälsomyndighetens kommunikationsavdelning. Till slut får vi byta samtalsämne.
Jag är så in i märgen trött på att försvara beslut från ett etablissemang som jag brukar ifrågasätta själv.
Frankrike tillhör de mest vaccinskeptiska länderna i Europa och är samtidigt bland de med lägst förtroende för sina folkvalda. Det första är svårbegripligt, det andra ganska lätt att förstå. Minst varannan presidentkandidat de senaste tjugo åren har åtalats eller fällts för brott.
Fransmännen har goda skäl att ifrågasätta de som styr dem.
Det är en sund grundinställning, som fler borde anamma. Problemet är att misstron mot den politiska eliten kommer från minst sagt problematiskt håll just nu.
Jag gick på högstadiet samtidigt som Sverige gick igenom sin tuffaste ekonomiska kris i modern tid. Göran Persson var finansminister då barnbidraget sänktes med 110 kronor över en natt. Jag minns ilskan och vanmakten. 750 kronor hade precis räckt till ett par Levi’s 501:or, höjden av lyxkonsumtion för en fjortis i småstaden. 640 kronor räckte inte till något alls. Det kan ha varit där och då som min skepsis mot beslut fattade över mitt huvud föddes. Varför skulle vi straffas för att de hade gjort bort sig?
Som ung vuxen demonstrerade jag mot det mesta. Orättfärdiga krig, patriarkatet, allt som kunde klassas som rättvisefrågor. På frågan om det finns en världsomspännande ekonomisk sammansvärjning som inte ser till medborgarnas bästa hade jag tvivelsutan svarat ja (en titt på fossilindustrin och techjättarna gör att jag inte ändrat mig på den punkten).
Tjugofem år senare stormas USA:s kongress av medborgare som tror att det finns en global politisk sammansvärjning i form av en valfuskande satanistisk pedofilring där demokratiska politiker, påven, Dalai Lama och halva Hollywood suger blod ur barn.
I Stockholm har en rad demonstrationer mot pandemirestriktionerna hållits. Det känns som ett friskhetstecken efter att riksdagen klubbat igenom de största inskränkningarna i demokratin i modern tid. Vilka är det då som protesterar? Vaccinmotståndare, nazister och människor som tror att 5G-nätet kommer att stråla ihjäl oss.
Det är som att privilegiet att ifrågasätta de styrande institutionerna numer bara tillhör konspirationsteoretiker och extremister. Och ju mer luft de får, desto mer emotionellt arbete tvingas man lägga på att argumentera med galningar som stulit ens problemformulering och modifierat den till oigenkännlighet. Plötsligt sitter man där som en ledarskribent på DN och känner genuin oro inför folkligt uppror mot makten. Gläds åt en trött mittenpolitiker som Joe Biden. Hör sig själv säga att det är en medborgerlig skyldighet att vaccinera sig.
Framväxten av antivaxx-rörelsen, nationalismen och klimatförnekelsen i hela västvärlden har sugit musten ur den gamla antiglobaliseringsrörelsen. Frågan är om det går att vrida tillbaka tiden till världsläget före Donald Trump, brexit och coronapandemin.
Kommer man någon gång igen kunna misstro läkemedelsindustrin, multinationella företag och amerikansk utrikespolitik utan att verka spritt språngande galen?
Det känns inte så just nu. Jag saknar det.