Äldreboendena har blivit en katastrof
Finns det någon kvar att besöka?
Det är frågan när portarna på äldreboendena slås upp igen.
I mitt fall är svaret nej. Alla är borta.
Det är jag som står på tur att flytta in.
Men jag vill inte in i den dödsfälla ett svenskt äldreboende kan vara.
Mamma gick bort på sitt äldreboende fyra dagar innan besöksförbudet infördes. Jag kände en sådan lättnad att hon slapp det helvete som sedan följde.
Hur hade hon kunnat leva ensam i sin lägenhet utan besök av sina anhöriga i ett halvår? Det känns helt orimligt att tänka på.
Det var så knackigt med hörseln den sista tiden att det inte längre gick att prata i telefon. Dator, mobil och Skype var inte att tänka på.
Min svärfar bodde sin sista tid på ett boende i sydöstra Skåne, där man i år under pandemin tidigt ordnade besök utomhus med plexiglasskiva emellan.
”Besök bakom plexiglas uppskattade – men oro inför hösten” var rubriken nyligen i lokaltidningen.
”Det här är ingen lösning i november”, sa kommunens vård- och omsorgschef.
Det nationella besöksförbudet har den senaste tiden blivit alltmer ifrågasatt.
Som akut åtgärd i ett pressat och svåröverblickbart läge var det rätt att införa det. Men att hålla i det i ett halvår var omänskligt.
En grupp som inte borde ha utestängts alls, är makar till boende. Det är fullständigt absurt att staten bestämmer att man ska skiljas från den man är gift med i sex månader.
Nu upphävs förbudet den 1 oktober och det kommer att gå bra att besöka anhöriga och vänner på det som kallas säbo, särskilt boende för äldre.
Om det finns någon kvar att hälsa på.
De senaste sex åren har det bott ungefär 80 000 människor över 65 år på de särskilda boendena. Socialstyrelsens databas över statistik för äldreomsorg visar en ganska rak linje.
Men våren 2020 dyker den plötsligt.
Bara mellan mars och april i år försvinner nästan 3 000 personer. I juni 2020 är det bara kvar drygt 74 000 människor på säbo.
Av dem har 2 561 personer avlidit i covid-19. Resten har dött av något annat eller flyttat. Och ingen har velat ha de lediga platserna.
Pandemin har blivit en katastrof för själva boendeformen.
Det har höjts många röster de senaste åren om att det finns för få platser på äldreboendena, och att de bör ökas på.
Men det står ju helt klart efter det här halvåret att ett självständigt liv i egen bostad, med hemtjänst om det behövs, är att föredra så länge det går. Där kan ingen låsa in dig i ett halvår utan kontakt med omvärlden, och där minskar din risk att smittas betydligt.
Nu har jag inte längre någon äldre släkting kvar på ett äldreboende, varken här eller i något annat land. Alla mina 20 fastrar, farbröder, mostrar och morbröder är döda, liksom mina föräldrar och svärföräldrar. Mamma var den sista i sin generation.
Det är alldeles uppenbart att jag står på tur. Men jag kommer att klamra mig fast i min egen lägenhet i det längsta. Jag vill inte in i den dödsfälla och fängelse som ett svenskt äldreboende kan vara.
Särskilt boende för äldre är en behovsprövad boendeform enligt socialtjänstlagen. Kommunerna är skyldiga att erbjuda boenden för service och omvårdnad för äldre som behöver särskilt stöd. Det vanligaste är att den äldre personen hyr en lägenhet genom ett andrahandskontrakt.
Sveriges kommuner och regioner skriver att ”Denna boendeform är en bostad, en vård- och omsorgsmiljö och en arbetsplats, vilket innebär att kommunerna har många olika aspekter att ta hänsyn till”.
De flesta lägenheter i särskilt boende är ettor på 30-40 kvadratmeter, med hall, rum, eget duschrum och toalett. Den boende betalar hyra, omvårdnadsavgift och matkostnader. 65 procent av boendena erbjuder internet.