En sorts social rättvisa skipas till slut
Jag pratar med min mormor några dagar före jul och hon låter mycket målmedveten.
”Det är en fråga om dagar, nu gäller det bara att hålla ut”. Hon tillhör samhällsgruppen som i pandemitider går under epitetet ”äldre äldre”, och kommer, om allt går enligt planerna, att vara bland de första i samhället som vaccineras. Plötsligt ter sig nu körsången, bokcirkeln och bridgeträffarna som realistiska aktiviteter våren 2021.
Min mormor var förutseende nog att i våras gå i karantän ihop med sin närmsta granne, som också är änka sedan många år. Tillsammans har de fördrivit tiden med att spela spel, äta lunch ihop och se på tv under detta annus horribilis, som av allt att döma varit värst för de äldre.
2020 ser för all del ut att gå i mål med ett par mer smittsamma virusmutationer från Storbritannien och Sydafrika – en julklapp värdig detta monumentala skitår – men för första gången andas vi i alla fall någon sorts vårluft. Och med ”vi” menar jag de äldre, denna pandemis största förlorare.
Förutom de akuta hälsoriskerna med covid-19 för sjuttioplussarna hänger de sociala konsekvenserna som ett tungt moln över den äldre delen av befolkningen. Ensamheten, som redan är ett stort problem i västvärlden, har eskalerat under pandemin. Det är farligt av många skäl. Att umgås är viktigt för att hålla den mentala hälsan i schack, men det är också ett sätt att behålla de kognitiva funktionerna i hjärnan alerta.
Ofrivillig ensamhet kan leda till kronisk stress, eftersom vårt biologiska varningssystem är konstant aktiverat för att uppmana oss att söka upp resten av flocken. Stresshormoner ökar risken för inflammationer i kroppen, som i sin tur ökar risken för demens, stroke och hjärtsjukdomar. Enligt en berömd metaanalys från 2010 är ensamhet en ungefär lika stor riskfaktor för för tidig död som rökning, och större än fetma.
När resten av Europa satte hela befolkningarna i karantän i våras gick den svenska strategin ut på att bara isolera riskgrupperna. Tanken i sig är förstås pragmatisk. I andra länder helt ogenomförbar.
Frankrikes president Emmanuel Macron förklarade inför den andra nedstängningen i höstas att landets demografi inte tillåter att bara sätta vissa grupper i karantän. Här, liksom i de flesta länderna kring Medelhavet, är de så kallade intergenerationella familjekonstellationerna vanliga; många äldre sambor med sina barn och barnbarn.
Mellan nedstängningarna uppmanas äldre ensamboende fransmän att hålla avstånd och bära munskydd i hemmet när de har besök. Vilken metod som är mest effektiv för att stoppa smittspridningen överlåter jag åt andra att bråka om. De europeiska medelhavsländernas covid-dödstal är bland de högsta i världen. Men man kan tänka sig att ett års total isolering får sociala och medicinska konsekvenser som vi ännu inte riktigt sett vidden av.
Mycket snart kommer en hel generation 20-, 30- och 40-talister vara vaccinerade mot covid-19 och kunna återgå till ett liv som påminner om det vanliga.
En svensk kompis på kontinenten messar att hennes riskgruppspappa räknar med att vaccineras i februari och ta tåget ner i mars. Dessutom har han börjat planera in pensionärsbussresor i Europa senare i vår. Hon skriver: ”Älskar tanken på att den här våren och friheten tillhör gamlingarna, att de kommer åka runt på interrail och kulturresor medan vi ovaccinerade medelålders får stanna hemma”.
Det är förstås medicinskt vettigt att låta de äldre vara först i kön. Men ännu mer känns det som om en sorts social rättvisa skipas till slut.