Trasigt operahus visar att Stockholm saknar kultur
Loreen är den första jag ser när jag kliver ut från operahuset i Stockholm. Hon vinkar glatt och med yvig gest till folkmassan som börjar samlas för att hylla henne i Kungsträdgården.
Därmed har jag fastnat i den svenska kulturens skärningspunkt: det sorgligt försummade och sönderfallande operahuset och vår triumf som den moderna schlagerns moderland.
Det finns en tredje riktpunkt i de svenska andarnas geografi också, Stockholms stora arenor – Friends Arena, Tele2 Arena, Aviici Arena – där de två första gjort klart att de inte tänker rucka på några planer bara för att Sverige blir värd för schlagerfestivalen nästa år och den tredje ska renoveras. Fotboll är viktigare än musik.
Vilket är konstigt eftersom Sverige inte ens kvalade in till VM i fotboll men är mästare i lättpop.
I operahuset visar fastighetschefen Stefan Karlberg runt i fördärvet. Två våningar ner, på undre botten droppar det vatten från taket. När jag påpekar det säger han att vattnet är rent, inte avloppsvatten, alltså inget att bry sig om.
Varifrån kommer det? Hur påverkar det en 125-årig byggnad att det rinner vatten genom väggarna?
Karlberg hastar vidare. Han ser ut som den han är, en kulturellt passionerad man, älskar gamla hus, han är klädd i åskblå utanpåskjorta à la fransk arbetare, glasögonen har en mysko blågrön färg.
Jag har bett om en rundtur eftersom jag nyss besökte Helsingfors. Där har man ett fantastiskt konserthus, invigt 2011. Bredvid Musikhuset ligger det nya science fiction-aktiga biblioteket, invigt 2018.
Bägge är magneter för turister, kvitton på att landet är en kulturnation.
Upp, upp genom huset far Karlberg och jag i en skramlande hiss. Han håller tummarna för att den fungerar.
Inte bara Helsingfors har nya, centrala kulturinstitutioner. Oslos nya huvudbibliotek invigdes 2020, även det en mäktig manifestation av intellektuell och kulturell ambition.
Oslos nya operahus invigdes 2008.
Karlberg tar mig till färgeriet. Där arbetar Maja Sjöberg som passar på att färga tygerna när det regnar. Soliga dagar blir det för varmt från maskinerna.
Det finns en tjusning med det gamla som får hänga med tills det inte fungerar längre, men fastighetschefen Karlberg säger att det finns gränser.
– Patina har charm, trasighet inte.
Köpenhamns nya operahus invigdes 2005, den berömda tillbyggnaden till Det kongelige bibliotek 1999. Fasaden är av svart marmor och biblioteket kallas Den svarta diamanten.
Stefan Karlberg fortsätter till kostymateljén. Tyger. Provdockor. Kostymer hänger i långa rader. Trångt.
Medan jag samtalar med herrskräddaren Sylvia Åkerlund tar jag av mig min tunna sommarkavaj. Jag letar fram en näsduk och torkar svetten från skulten. Åkerlund och hennes kolleger arbetar direkt under taket, blir det 29 grader eller varmare får de gå hem men det kan vara outhärdligt kvavt och fuktigt redan vid 27.
Ute i Kungsträdgården pågår samtidigt förberedelserna för Loreens framträdande. Sverige dansar i lycka.
Hur kommer det sig att detta försummade operahus inte har samma status som motsvarigheterna i övriga Norden? Eller övriga Europa? Varför har stockholmarna så få moderna kulturhus att vara stolta över? Kulturhus som lockar turister från när och fjärran?
– Det saknas mod och ledarskap för att föra konsten framåt, säger Operans VD Fredrik Lindgren.
Det syns att han är direktör för konstnärlig verksamhet: snygg mörkblå kavaj, kritvit skjorta som ser extremt dyr ut; samtidigt är skjortan öppen ner över bringan och Lindgren har pipskägg och långt svallande hår.
Som ung drömde han om att bli sångare eller skådespelare. Det fick bli Handelshögskolan i stället och tjänst hos Wallenbergarna i investmentbolaget Investor. Men nu är han kommit hem, till konstens vanvårdade boning.
En digital gonggong kallar dansarna till fortsatt repetition. Karlberg och Lindgren talar om hur ägaren staten i decennier – decennier! – avvaktat med nödvändiga renoveringar. Man har skjutit upp, utrett, skjutit upp. Nu är läget akut. Till deras stora glädje ska man i alla fall påbörja renovering av tak och fasad.
Stockholm är inte kulturens stad, den är masskonsumtionens. Arenor ersätter satsningar på kultur. Ibland sjunger Bruce Springsteen på en arena och säger att han älskar Sverige. Då blir vi stolta. Däremellan har fotbollsklubbarna fantastiska ytor att sparka boll på. Inte tänker de släppa ifrån sig några tider för Loreens skull, hon som är Europamästare i schlager.
Och inne i operahuset gnäller och kvider hissarna, och vattnet droppar i källaren.