Moderaternas kriminalpolitiska utveckling är sorglig
Moderaternas kriminalpolitiska utveckling är en lika dyster historia som ett förorenat oktoberregn i DDR.
Det senaste av en rad exempel som börjar bli besvärande många är den insats som Fredrik Kärrholm, för detta polis och kandidat till riksdagen, gjorde i Sveriges Radio tidigare i dag.
Diskussionen i P1 morgon handlade om straffens eventuella brottspreventiva effekt och opponent till Kärrholm var Peter Althin, advokat av den gamla sorten och en gång i världen riksdagsledamot för Kristdemokraterna.
I en debattartikel i tidskrift för Kriminalvård härförleden skrev Althin att ”politikerna sviker svenska folket genom att lura medborgarna till att tro att det går att straffa bort brottslighet”.
Ett påstående som den som är hyggligt insatt i ämnet och som inte framlider sina dagar som talesperson för valfritt parti till höger om Vänsterpartiet utan problem borde kunna instämma i.
Kärrholm är givetvis av en annan åsikt och påpekade att den som är inlåst bakom murar har mindre möjlighet att begå brott än den som är fri.
Det är givetvis ett korrekt påstående. Men den som bygger strängt taget hela sin kriminalpolitik på hårdare tag missar någonting väsentligt, nämligen att gängmedlemmarna fortsätter att skjuta ihjäl varandra oavsett längden på straff.
Det väsentliga skälet till att det förhåller sig på det viset är nyrekryteringen av kriminella. Och för att bryta nyrekryteringen behövs andra verktyg än straffrätten.
Som exempelvis satsningar på barnomsorg, skola, arbetsmarknad och bostäder.
Självklarheter, kan tyckas. Icke desto mindre behöver dessa självklarheter i vår överhettade samtid påpekas, och Althin gjorde det.
– En viktig del av det förebyggande arbetet är hårdare straff, kontrade Kärrholm.
En argumentation som utelämnar en inte oväsentlig detalj som att livstids fängelse redan finns i straffskalen för de mord och sprängningar som riksdagsledamoten vill sätta stopp för, ett hot som inte tycks bekymra de kriminella gängen nämnvärt.
Men det finns ingen anledning att förvånas över detta nyspråkliga försök att börja prata om förebyggande insatser på ett tidigare okänt sätt.
Moderatledaren Ulf Kristersson gjorde det i en tv-debatt nyligen. Även Johan Forssell, partiets rättspolitiske talesperson, gör tappra försök.
Denne Forssell utmärkte sig för övrigt även på annat sätt i en intervju i Dagens ETC i förra veckan.
– Många som deltar i diskussionen om straffen och straffens längd har svårt för att det ytterst är väljarna som ska avgöra vilket straff ett brott ska ge, sade Forssell bland annat.
Exakt vad politikern menade med det framgick inte i artikeln, då klargörande följdfrågor saknades.
Men det visade sig senare att det inte handlade om folkdomstolar eller att väljarna ska rösta fram straffen i rättegångar.
Det moderaten ville ha sagt var att lagstiftningen inte följer det allmänna rättsmedvetandet och att det faktiskt är väljarna som röstar fram den lagstiftande församling som riksdagen ju är.
Elitistiska jurister och kriminologer styr och ställer utan att bry sig om verklighetens folk och dess önskemål.
Möjligen har det undgått Forssell att politiker i vart fall de senaste 20 åren har rättfärdigat straffskärpningar med diffusa hänvisningar till en påstådd folkvilja.
Men han har förhoppningsvis inte missat att det alltsedan demokratins genombrott för 100 år sedan ytterst är folket som bestämmer över hur paragraferna ser ut genom val till riksdagen.
Moderaternas kriminalpolitiska utveckling är bekymmersam. Det är det stora högerpartiet som tillsammans med Socialdemokraterna bestämmer över detta område.
Regeringen imponerar i och för sig inte heller. Justitieminister Morgan Johansson kallar till presskonferens oftare än ett SJ-tåg kommer i tid och monterar steg för steg ner rättssäkerhet och frihet.
Men hos Socialdemokraterna finns i varje fall en ansats till att bemöta kriminalitet även med annat än repressivitet.
Det har det funnits även inom högern. Justitieminister Gun Hellsvik i början på 1990-talet var förvisso en hårding.
Samtidigt ersatte hon kortare fängelsestraff med fotboja och var mer intresserad av att lyfta brottsoffrens perspektiv än högljutt gapande.
Moderaterna har gjort viktiga kriminalpolitiska insatser genom åren. Och delar av det nuvarande tankegodset är intressanta.
Ungdomsfängelser för grovt brottsliga tonåringar, behövliga resonemang om föräldrars ansvar, stärkt skydd för vittnen, mindre krångel då ersättningar till brottsoffer ska betalas ut.
Men allt detta börjar skymmas av populism av billigaste sort och ett vädjande till väljarnas känslor.
Det är ovärdigt ett statsbärande parti.