Mejla

Britta Svensson

Minnet av fattig-Sverige är en styrka att ha med sig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mjölkerskor och lagårdskarlar vid ladugården på Julita gård i Södermanland, omkring år 1910.
Mjölkerskor och lagårdskarlar vid ladugården på Julita gård i Södermanland, omkring år 1910.

Kulla-Gulla har fått liv igen.

Det sker på scenen på Stockholms stadsteater.

Jag minns ett svunnet fattig-Sverige.

Salongen är proppfull. Det är mormor och farmor som tagit med barnbarnen på teater. Jag också.

Hoppas barnen i salongen förstår något av det som händer på scenen. För där finns ingenting som påminner om deras värld.

Medan vi äldre minns precis allting.

Även om vi inte levde i förra sekelskiftets fattig-Sverige, så hade vi kontakt med den tiden under vår barndom. På flera olika sätt. 

I boken där mitt terminsbetyg för klass 2 är inskrivet står att jag varit frånvarande på grund av sjukdom tolv dagar, och inga på grund av brist på kläder eller skodon, som var giltigt förfall på den tiden för att vara hemma från skolan.

 

Själv vet jag inte hur många böcker jag läste om svältande barn i eländiga torpstugor. Hela den världen är tydlig för mig. När jag återvänder till Martha Sandwall-Bergströms sju ursprungliga böcker om Kulla-Gulla (jag har köpt originalupplagorna från 40-talet och början av 50-talet med Elisabeth Kugelbergs ikoniska omslag) inser jag att det är de berättelserna som har fastnat.

Varför? Därför att böckerna är odödliga mästerverk.

Det var det ingen som berättade för mig när jag läste dem om och om igen på 60-talet. På Wikipedia står att böckerna ”stämplades som förljugen verklighetsflykt”. Flickböcker i serier ansågs inte vara riktig litteratur, och att en fattig usling visar sig vara förnäm rena skräpet.

Men det är ju handlingen även i Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, enligt Wikipedia ”en av den brittiska litteraturens stora klassiker”.

En skrivcoach på nätet säger att de flesta klassiker har en odödlig huvudperson som vi inte kan glömma. Det har Kulla-Gulla och Jane Eyre gemensamt.

I scenversionen av Kulla-Gulla sätter skådespelaren Maja Rung karaktären direkt. Hon är ingen stackare, trots sin fattigdom. Hon är stark, en ledare och en samhällsomstörtare.

Det bär hela denna fina föreställning genom två och en halv timme. Att Åsa Lindholm, som har dramatiserat, och Maria Sid, som har regisserat, förstår huvudpersonen i grunden skapar magi. 

 

Det som gör att böckerna djupnar till mästerverk är, förutom den fängslande huvudpersonen, den minutiöst detaljerade beskrivningen av fattigdomens väsen i Sverige i början på 1900-talet. 

Det fanns rester kvar av det när jag var liten, som jag minns. På Skansen finns en statarbostad där jag känner igen precis allt i inredningen.

En ofantlig skillnad mot hur vi lever i dag.

”Det är väldigt svårt att umgås med Martha Sandwall-Bergströms berättelse utan att känna, in på bara kroppen, vad det innebär att vara fattig”, skriver författaren Nina Björk i programmet. Precis så är det.

Sandwall-Bergström beskriver kropparna på de utsläpade barnen, de som knogar med hårda dagsverken. Hur våldet mot dem ser ut. Hur skammen och rädslan känns. 

Men också hur revolt föds och med den drömmen om ett annat samhälle. 

Minnet av fattig-Sverige är en styrka som vi äldre har med oss.


”Kulla-Gulla” spelas på Stockholms stadsteater till och med 15 maj. Det är första gången berättelsen dramatiserats för scenen. Serien med de sju böckerna gavs ut 1945-51 och har filmats flera gånger.

Ett annat odödligt mästerverk som orättvist avfärdats som ytliga serieböcker för barn är Laura Ingalls Wilders ”Det lilla huset på prärien”. De åtta böckerna publicerades mellan 1932 och 1943.

Nu tar jag påskledigt och är tillbaka i spalterna torsdagen 28 april. Mejla gärna idéer om ämnen som du vill att jag ska ta upp, och som berör pensionärer och äldre.

Publisert:

LÄS VIDARE