Betraktelse från litteraturspektaklet

Mest anmärkningsvärd var Åsa Linderborgs kremlologiska fullträff.

I övrigt var spektaklet sig likt, bortsett från att det för första gången på 114 år var en kvinna som tillkännagav vem som skulle få Nobelpriset i litteratur.

– Är det någon stor happening i dag? undrade taxichauffören på bred stockholmska när han svängde upp på Stortorget i Gamla stan och såg de parkerade bussarna från radio och tv med sina paraboler och långa antenner.

Nobelpriset må röna uppmärksamhet över hela världen och locka journalister från alla möjliga länder till den svenska huvudstaden, men för invånarna lunkar livet på som vanligt med arbete och dagislämningar och förseningar i pendeltågen.

I den stora salen i Börshuset påminde trängseln redan en timme före tillkännagivandet om tunnelbanan i rusning. Reportrar och fotografer, 125 var ackrediterade, ännu fler dök upp, kulturchefer på de stora tidningarna, åtta elever från Rinkebyskolan, författare, nyfiken allmänhet.

Det sorlades, viskades och spekulerades på olika språk. Tyska, franska, engelska, japanska, ryska...

Lena och Kjell Bülund kom tillsammans med barnbarnet Nora. De hade rest upp från Skummeslövsstrand utanför Båstad och chansat på att lyckas ta sig in. Förra gången de var här, 2011, blev det succé. En viss Tomas Tranströmer fick priset och jublet ville aldrig ta slut.   

Svenska Akademien, instiftad år 1786 av Gustav III i syfte att "arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet", har vid det här laget viss vana vid spektaklet.

Sedan 1901 har denna församling av författare, professorer och annat löst folk sammanträtt, lagt pannan i djupa veck och funderat. Ofta har det gått bra. Andra gånger sämre. Plumpar i protokollet saknas inte: giganter som Tolstoj, Tjechov, Ibsen och Joyce har förbigåtts.

Kommit och gått har ständiga sekreterare gjort. Den förste, Nils von Rosenstein, satt i 38 år och var både blind och senil mot slutet. Sara Danius, professor i estetik och litteraturvetare, är den nittonde. Och den första kvinnan.

Några minuter före ett tystnade sorlet. Trängseln framför den berömda stängda dörren ökade. Några av akademiens ledamöter gled diskret in i den stora salen och ställde sig långt bak.

Klas Östergren, Kjell Espmark, Per Wästberg, Kristina Lugn, de tidigare sekreterarna Sture Allén och Horace Engdahl.

– Horace står bredvid en tandlös kvinna. Det blir en ryss som vinner, viskade Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, i mitt öra.

Sekunderna räknades ner. Så öppnades till slut dörren. Danius, kort, klädd i svart, syntes knappt bakom skogen av kameror och mikrofoner, när hon tog sats.

Hon drog den vanliga lögnen om att akademien " i dag har sammanträtt" – beslutet har givetvis fattats tidigare – och berättade att priset i år går till den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj.

En av förhandsfavoriterna; jubel, applåder. "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". Danius upprepade motiveringen på engelska, tyska och franska.

Det hela var över på någon minut. Ingen skrek "Äntligen!": Gert Fylking är portad sedan flera år.

Linderborgs observation, värdig de experter som en gång i världen kunde tolka förändringar i Sovjet utifrån hur politiker och högt uppsatta militärer framträdde i Kreml i samband med parader, visade sig imponerande nog vara i det närmaste korrekt.

Danius ställde tålmodigt upp på femtioelva intervjuer medan stressade kulturredaktörer ringde i mobiler och intervjuade varandra.

Salen tömdes snabbt, jag gick ut i höstkylan och ställde mig och lyssnade på ett äldre brittiskt par som med diverse knep försökte övertyga den stränge vakten i porten om att bli insläppta.

Att showen redan var över kunde inte gärna de veta.