’Sanning’ är sällan sanningen
Vi måste prata om verkligheten.
Inte den faktiska verkligheten utan signalordet, verkligheten.
Det där som länge odlats i industriell skala i ”invandringskritiska” kommentarsfält och nu börjat pollinera svensk debatt i opinionsvinden.
Om du aldrig rör dig på sociala medier bör jag kanske nämna att finns människor på internet som säger sanningen om massinvandringen. Deras antal har växt i ungefär samma takt som Sverigedemokraterna och deras retoriska baspaket innehåller en handfull behändiga signalord som skygglappar, hjärntvätt, öppna ögonen, vakna och framför allt: verkligheten samt dess retoriska kusiner sanningen och obekväma sanningen. De lät så där långt innan hösten 2015, även om de gärna låtsas att det som hände då tillhör den där verkligheten de febrade om tidigare. Nu heter det att verkligheten kom ikapp (det senaste tillskottet i baspaketet).
Vi kan kalla dem ”sverigevänner”. Det är lite slarvigt för de är inte alltid uttalade SD-anhängare men deras verklighetsuppfattning ligger i regel sked med SD:s.
De är i alla fall inga halmgubbar. Om du gör en sökning på ordet ”sanningen” i bestämd form singular (för nu letar vi efter de som utesluter att det kan finnas flera) på det sociala nätverket Twitter kommer du möta dem direkt. Det vet jag för jag har gjort den där sökningen vid tre olika tillfällen och gått igenom sjok om 100 tweets åt gången.
Och av 100 tweets som innehåller ordet ”sanningen” är 64 skrivna av ”sverigevänner”. Och av dessa 64 tweets är samtliga politiska kommentarer om invandringen eller brottsligheten (som begås av invandrare) eller media (som mörklägger sanningen om invandringen och brottsligheten).
Bläddrar man däremot igenom de 36 procent som inte skrivits av ”sverigevänner” handlar dessa mer sällan om politik. Mest om annat faktiskt. Som fotboll, chipsandedräkt, snödjup, konst och svarta hål. Såna grejer.
Och av 100 tweets som innehåller ordet ”verkligheten” är 45 skrivna av ”sverigevänner”. Även här är samtliga kommentarer politiska och kopplade till invandringen.
De ”sverigevänner” jag känner är också väldigt måna om att jag ska fatta hur det ligger till i verkligheten. De enda människor jag hört referera lika frenetiskt till verkligheten och sanningen är väl berusade ungsocialister. Det ska inte uteslutas att jag själv gjort det för jag har varit både ung och socialist. Och berusad.
Varför är det så här? Varför är ”sverigevänner” så mycket mer benägna än andra att hänvisa till sanningen och verkligheten? Vet de mer om verkligheten? Liverapporterar de från gatorna som något slags politiskt ur- och skurdagis?
Förmodligen inte. Försiktigt uttryckt.
En sanning är att Sverige är bäst i världen på integration.
En sanning är att Sverige är näst sämst i Europa på integration.
De två undersökningarna, båda från tunga källor, presenterades med bara fem veckors mellanrum hösten 2015.
Båda berättade en sanning, ingen av dem berättade sanningen.
Den måste du backa för att se. Sanningen är alltid summan av allt, ett plockepinn av mätmetoder och parametrar, omöjligt att släpa ut i debatten. Och plockar du ut en pinne rasar det, då är det inte sanningen längre. Alla gör det ändå förstås, jag också, men en seriös debattör ska inte kalla sin pinne för sanningen. Eller verkligheten. Det är bara populistiska signalord.
Men nu är de här signalorden på drift i debatten. De borgerliga ledarsidor som tagit täten mot det ”politiskt korrekta” refererar ganska obekymrat till verkligheten och sanningen.
Svenska Dagbladets Ivar Arpi tycker att ”man bör ta verkligheten på allvar” och Göteborgs-Postens Alice Teodorescu undrar ”varför media räds verkligheten?”.
”Ge er ut i verkligheten”, skriver Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg i riktning mot den ”vänster” som envisas med att ”spana ut från sitt fönster på Södermalm”. Anna Dahlberg har skrivit 21 ledare om flyktingmottagandet sedan den 30 maj och i dessa har hon refererat till verkligheten eller sanningen 24 gånger. Det är drygt 1,1 gång per ledare.
Hennes motpol, Aftonbladets Karin Pettersson, ligger på drygt 0,3 under samma period.
När det gäller sakfrågorna kan du dra vilka slutsatser du vill av det där förhållandet men själv kommer jag att tänka på den där scenen i ”Game of thrones” när Joffrey fräser ”I am the king” och hans morfar (tillika farfar!) säger ”any man who must say ’I am the king’ is no true king”.
Märkte ni förresten hur galant jag skjutsade in Ivar och Alice i tesen om de borgerliga ledarsidornas annektering av verkligheten och sanningen utan att redovisa deras snitt? Ivar ligger kring 0,5 och Alice kring 0,7. Men det motsvarade inte riktigt mina förväntningar så jag fokuserade på Anna i stället. Svårare än så är det inte att plocka en pinne som göder känslan man hade från början.
Och mina sökningar på Twitter, de där jag pratade om för en stund sen, gjordes inom loppet av blott två dagar i mitten av januari. Men det nämnde jag inte heller för träffbilden påverkas förmodligen mycket av aktuella händelser och ska resultatet vara relevant i någon vetenskaplig mening måste man sprida sökningarna över tid.
Faktum är att hela texten du har läst nu är en utkavlad formulering av en känsla jag hade innan jag började leta efter ord och siffror att klä den i. Ingenting i texten är falskt, men allt är pinnar jag själv har plockat på vägen.
Det är sant. Men det är inte sanningen.
Den nionde planeten ska heta ...
När astronomen Mike Brown och planetforskaren Konstantin Batygin i förra veckan presenterade en sensationell men väl underbyggd teori om en nionde planet i vårt solsystem började internet genast vibrera av namnförslag. Som Bowie, efter David Bowie. Eller Blackstar, efter David Bowies skiva. Men om den väldiga planeten, belägen långt bortom Pluto, hittas kommer den förstås få ett namn förankrat i den romerska, eller eventuellt grekiska, mytologins galleri av gudar. Själv tycker jag att den ska heta Terminus, efter romarnas beskyddare av gränser.
Fast mest för att namnet är snyggt.