Man blir inte klokare av filmen om Palme

Till min förvåning ser jag att en morgontidning rankar dokumentärfilmen ”Palme” som årets tredje bästa svenska film. Det är ingen dålig film. Den är habilt berättad, den går utan kringelikrokar från barndomen på Östermalm till mordet på Svea­vägen och bjuder på några privata filmsnuttar som jag antar ställts till förfogande av familjen.

Det är heller ingen film som komplicerar bilden av Palme och hans tid. Man blir inte klokare av den.

Jag grunnar en stund på varför Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär mötts av sådana lovord. Ett skäl är väl att vi är svältfödda på ambitiösa dokumentära projekt.

Sedan faller ögonen på morgontidningens ”15 filmcitat vi minns från 2012”. Valnatten 1973 säger Olof Palme till reportrar utanför hans radhus i Vällingby:

”Nä, nu får ni sluta filma – jag vill inte visa var jag brukar gömma husnyckeln.”

Radhuset – nyckeln (under en blomkruka får man förmoda) – den familjära tonen – den avspända, trygga atmosfären trots valnattens dramatik.

För ett par år sedan läste jag Henrik Berggrens stora biografi över Palme, ”Under­bara dagar framför oss”. Det är en välskriven och nyttig guide in i Sveriges efterkrigshistoria. Men den skänker inga nya tankar eller insikter.

Filmen och boken ger publiken en bild av Palme och hans tid som den känner igen och vill ha. De mörka sidorna av det lilla landet med dess maktfullkomliga politiker nämns i förbi­gående. Spionaget på medborgarna. Statsministern som tar befälet över polisen under Norrmalmstorgs­dramat. Finansministerns enastående arrogans.

Filmen är välgjord. Boken är välskriven. Ändå lämnar de hos mig en skavande känsla av att de speglar och möjligen förstärker en obehaglig strömning i vår tid, samma strömning som ger Sverigedemokraterna deras framgång:

Saknaden efter folkhemmet, lyckoriket där Sverige var litet och behändigt och samtidigt en moralisk stormakt, ett Sverige där vi alla var vänner och där samtidigt striderna var frejdigare, kanske för att de i grunden inte betydde så mycket.

Från vänster och höger längtar man tillbaka till en hägring. Var finns den politiker som kan ge en hoppfull bild av vår framtid, att vi har underbara dagar framför oss?

Följ ämnen i artikeln