Mejla

Peter Kadhammar

Helvetet är ständig ledighet

Publicerad:
Foto: COLOURBOX

När jag arbetade på Expressen i början av 1980-talet fanns några chefer som hade smörkontrakt. De fick gå i pension vid 60 års ålder med i princip full lön.

Det pratades med avund om de där kontrakten. Tänk den som kunde få det så bra!

Som ung är det lätt att tro att betald ledighet är höjden av lycka.

Sedan blev det sämre tider och tidningen började i likhet med andra företag köpa ut medarbetare. Plötsligt öppnades möjligheten för en vanlig anställd att gå i förtida pension med nästan full betalning.

Jag förstod aldrig vitsen med att betala folk för att inte arbeta men som så ofta när räknenissar kommer med lösningar var tanken säkert intelligent.

Däremot förstod jag att det inte längre var så avundsvärt att få gå i välbetald pension vid 60 eller 62. ”Det gör ju kreti och pleti"” sa en av cheferna som hade ett sådant smörkontrakt. Han stannade tills han fyllde 67, alltid på språng, ständigt jäktad, in i det sista företagets problemlösare.

En vara som det råder brist på blir åtråvärd. Lönearbete blir snart en bristvara eller snarare bristföreteelse. Hälften av jobben kommer att försvinna, enligt forskningen.

 

För något år sedan lyssnade jag på ett föredrag av Max Tegmark, fysiker, kosmolog och forskare vid ett av världens finaste universitet, Massachusetts Institute of Technology. Han sägs vara världens intelligentaste svensk.

Han visade en bild där allt mer avancerad artificiell intelligens symboliserades av ett hav som stiger och dränker yrken med enkla uppgifter, sedan allt mer avancerade yrken – högre och högre stiger vattnet och tar jobben ifrån oss.

När jag var i Silicon Valley i Kalifornien för fem år sedan sa en forskare att han inte kunde se det dåliga i att låta robotar göra arbetet åt oss medan vi tar deras lön. Han har en poäng. Vem skulle vilja bli en bonde på 1800-talet som för hand baxar stenblock ur den magra jorden och som plöjer bakom en häst?

Den moderna människan gör rätt som dyrkar maskinerna.

Till en viss gräns.

För om maskinerna gör allt för oss, vad ska vi själva göra då? Den artificiella intelligensen är något annat än en bättre traktor eller fiffigare lyftkran. Traktorn och lyftkranen ersätter människans muskler. Den artificiella intelligensen kan ersätta människan.

 

Religioner och marxismen predikar tanken om ett lyckligt urtillstånd för människan. Inget klassamhälle. Harmoniska jägare som jagar djur men inte statusprylar. Eller, som i bibeln, inte gör någonting. De sitter vid lägerelden och pratar. Kväll efter kväll. Pratar och pratar.

Det är en bild av helvetet. En stillastående värld. Vad ska man prata om dag ut och dag in? År efter år? Med samma personer?

Människan kräver en uppgift som är större än henne själv. Det är ju därför så många pensionärer engagerar sig i föreningar och verksamheter för att hjälpa andra. Läxläsning till exempel.

Vi längtar efter ledighet men få vill vara ständigt fria.

Visst var det skönt att ta det lugnt i julas men det var underbart att kliva upp i ottan tredje januari och fortsätta med boken jag skriver.

Alla arbeten är något mer än försörjningen av den individ som utför arbetet. Alla arbeten bidrar till en större helhet antingen genom uppgiften som sådan – en chaufför som kör varor till exempel – och genom det överskott det genererar – skatt och vinster för investeringar.

Därför har tiggeri och hasardspel alltid varit så laddat. Det är två verksamheter som syftar till inkomst men som står utanför samhällets gemensamma strävan.

Det händer att läsare skriver och frågar när jag tänker pensionera mig. Ibland avslutas meningen med ett utropstecken i stället för frågetecken.

En skribent pensionerar sig aldrig. Man fortsätter tills man faller död ner över tangenterna: xhrismåwsmrööahdg.

Eller robotarna tar jobbet.

 

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

LÄS VIDARE