Varför ligger medelklassen och guppar i en vak?

”Vinterbadare är mer irriterande än en vaccinfuskare”, skriver Malin Wollin.

Får jag prova en grej på er?

Jag tror nämligen att pandemin har målat om min tankekarta på något sätt, och jag skulle behöva veta om ni kan relatera.

Jag vet inte hur tankekartan såg ut förut, säkert rörig och svår att orientera, men ändå, det var min karta, mina tankar; om jag tänkte en tanke så förstod jag hur jag tänkte, om ni förstår hur jag tänker?

 

Det började någonstans i höjd med padelvreden.

Jag drabbas av kraftiga padelaversioner som eskalerade i en obehaglig hastighet i takt med att lokaltidningen visade upp bilder på män i fyrtiofemårsåldern som stod på oexploaterad mark och var euforiska för att de skulle bygga ännu en padelhall, Nordens största! Och så vidare.

Till slut blev det en klåda som inte försvann och istället för att smörja med Idomin så skrev jag en text i ämnet. Alla älskade texten och höll med, även de som älskar padel. För padelspelare är, till skillnad från ”tävlingscyklister” begåvade med humor; de kan skratta åt hur löjliga de är.

Allt var bra, alla var glada. Men tankarna, de kändes feltänkta.

Någonstans därinne började jag ifrågasätta mitt eget bryeende. Varför hade jag engagerat mig så hårt i medelklassens fåniga racketar med hål i när det fanns så mycket annat att skriva om, fördjupa sig i, skapa opinion kring, känna för?

Sen kom det där med Dan Eliasson och resan.

Alla var jättearga, med all rätt, tror jag, för själv kände jag ingenting. Jag var inte ens sur.

Sen blev det värre.

 

För ett par veckor sedan började media rapportera om chefer som gick före i vaccinationskön.

Överallt kostymklädda maktmänniskor med ena pressade byxbenet uppslängt på skrivbordet, armbågen pressad i låret, munnen drar åt gummibandet kring armen, sprutan i munnen. Hugger sig fort innan någon jävla arbetare kliver in.

Nålen perforerar det privilegierade skinnet, chefen är skyddad och trygg, före alla andra. Som en duglig karl i en livbåt på väg bort från Titanics förlisning.

Vidrigt.

Och ändå händer ingenting med mig. Jag berörs inte.

 

MEN VINTERBADARNA.

Så du gick ner i havets hål och kom upp igen?

Du är mer irriterande än en vaccinfuskare.

För mig.

Det är tankekartan.

Jag är vilse i den.

Vad gör vinterbadarna med mig?

Jämför jag mig? Blir jag mindre hälsosam för att de är hurtiga? Vad handlar min avsky gentemot vakdårarna om?

Jag tror att vinterbadets effekter är betydligt överdrivna, men om andra människor vill förfrysa vårtgården så är det ju deras ensak. De gör ingen illa, bortsett från de stackars gäddorna som mer än någon annan vinter måste stå ut med att få vit slapp stjärthud i huvudet.

Tänk om de kunde ta ett bett mitt i ”Kan du ta en bild när jag är på väg upp så att jag ser smalare ut än jag egentligen är.” Caption Man ångrar aldrig ett vinterbad.

Jo, jag ångrar alla era vinterbad.

Eventuellt behöver jag armbåga mig före i vaccinationskön, jag klarar inte en omgång corona till.

Min tankekarta är trasig.